Tony "Lip" Vallelonga skrev en bok om sin tid som chaufför åt musikern Don Shirley. Den boken heter inte Green Book - om Green Book borde det göras fler filmer och berättelser, och gärna starkare än filmen med samma namn. Det är Tony Lips bok som har filmatiserats och nu överösts med Oscarsnomineringar, detta trots att den dömts ut av Don Shirleys släktingar som lögner och överdrifter. Det är synd att den kontroversen inte tagits upp i Sverige, för det som berättas är egentligen en viktig historia från en svår tid och problemen är inte borta idag.
Året är 1962 och den begåvade musikern Don Shirley skall göra en turné i amerikanska Södern tillsammans med sin trio (bas och cello). Don Shirley behöver en chaufför, och kanske hellre en som kan hantera besvärliga situationer än en som är skicklig vid ratten. Redan i filmens inledning har vi sett hur Tony Lip brutalt hanterar bråk på nattklubben där han arbetar, och trixar litet för att göra sig extra uppskattad av bossarna.
Vägen till att bli chaufför börjar i ett skruvat möte med den smått excentriske Dr. Don Shirley i hans magnifika lägenhet ovanpå Carnegie Hall. Men Tony Lip ser som bäst att svälja sin rasism och ta jobbet. Under timmarna i bilen framgår det klart att de båda männen är varandras motsatser.
Green Book är namnet på boken som listade hotell och restauranger som tar emot svarta. Ju längre söderut gruppen kommer, desto oftare behöver Don Shirley ta in på billigare och sjaskigare motell än sina kollegor och sin chaufför. Även i de vackra sydstatssalonger dit han är bjuden som huvudgäst räknas han inte riktigt lika mycket som de vita.
Ibland blir fientligheten mot honom riktigt farlig. Filmen låter oss se hur Tony Lip räddar honom ur ett par otäcka situationer (även om det är Don Shirley själv som står för den mest spektakulära räddningen). Det är inte osannolikt att det har kunnat gå till ungefär så under turnéns stopp. Men alltför många gånger får Tony Lip framstå som den jordnära killen som hjälper divan att nå tillbaka till sina rötter. Att Don Shirley inte skulle känt till Little Richard, eller att han inte haft kontakt med sin bror på åratal, tillbakavisas indignerat av hans familj. Här finns en länk till en intressant artikel om det.
Det är illa nog, men inte helt överraskande, att en bullshitter som Tony Lip överdriver sin egen insats och skriver en bok om sin tid med en kändis för att själv få litet glans. Vad värre är är när regissörer och manusförfattare sväljer historien med hull och hår för att skapa en feelgood-film som bara skall göra tittarna förnöjda. Den gode skådespelaren Mahershala Ali som spelar Don Shirley bad Don Shirleys familj om ursäkt för att han inte kontaktat dem om rollen. Det skall dock nämnas att han gör en god insats och Don Shirley framstår som en fascinerande och stark person. Vissa inblickar i hyckleri och hat får man när man ser Green Book, men för mig var det svårt att se runt Tony Lip som ställer sig själv framför en historia man borde få veta mycket mer om, och framför allt sanningen om.
Året är 1962 och den begåvade musikern Don Shirley skall göra en turné i amerikanska Södern tillsammans med sin trio (bas och cello). Don Shirley behöver en chaufför, och kanske hellre en som kan hantera besvärliga situationer än en som är skicklig vid ratten. Redan i filmens inledning har vi sett hur Tony Lip brutalt hanterar bråk på nattklubben där han arbetar, och trixar litet för att göra sig extra uppskattad av bossarna.
Vägen till att bli chaufför börjar i ett skruvat möte med den smått excentriske Dr. Don Shirley i hans magnifika lägenhet ovanpå Carnegie Hall. Men Tony Lip ser som bäst att svälja sin rasism och ta jobbet. Under timmarna i bilen framgår det klart att de båda männen är varandras motsatser.
Green Book är namnet på boken som listade hotell och restauranger som tar emot svarta. Ju längre söderut gruppen kommer, desto oftare behöver Don Shirley ta in på billigare och sjaskigare motell än sina kollegor och sin chaufför. Även i de vackra sydstatssalonger dit han är bjuden som huvudgäst räknas han inte riktigt lika mycket som de vita.
Ibland blir fientligheten mot honom riktigt farlig. Filmen låter oss se hur Tony Lip räddar honom ur ett par otäcka situationer (även om det är Don Shirley själv som står för den mest spektakulära räddningen). Det är inte osannolikt att det har kunnat gå till ungefär så under turnéns stopp. Men alltför många gånger får Tony Lip framstå som den jordnära killen som hjälper divan att nå tillbaka till sina rötter. Att Don Shirley inte skulle känt till Little Richard, eller att han inte haft kontakt med sin bror på åratal, tillbakavisas indignerat av hans familj. Här finns en länk till en intressant artikel om det.
Det är illa nog, men inte helt överraskande, att en bullshitter som Tony Lip överdriver sin egen insats och skriver en bok om sin tid med en kändis för att själv få litet glans. Vad värre är är när regissörer och manusförfattare sväljer historien med hull och hår för att skapa en feelgood-film som bara skall göra tittarna förnöjda. Den gode skådespelaren Mahershala Ali som spelar Don Shirley bad Don Shirleys familj om ursäkt för att han inte kontaktat dem om rollen. Det skall dock nämnas att han gör en god insats och Don Shirley framstår som en fascinerande och stark person. Vissa inblickar i hyckleri och hat får man när man ser Green Book, men för mig var det svårt att se runt Tony Lip som ställer sig själv framför en historia man borde få veta mycket mer om, och framför allt sanningen om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar