Dansmaskiner på Moderna Muséet

Begreppet dansmaskiner är intressant. Dansare, speciellt inom balett, måste lära sig noggrant definierade steg som de skall kunna framföra korrekt på begäran. Ur den aspekten skulle man kunna kalla dem dansmaskiner - alla måste klara minimikraven och i princip vara utbytbara. Men ändå är det de individuella prestationerna och den känslomässiga inlevelsen som vi åskådare imponeras av allra mest.

Sture Ekstrand: Tre dansöser, 1925

De tankarna kan man finna stöd för i en del av verken som visas i Moderna Muséets utställning Dansmaskiner - foton, filmer, scenografi, dräkter och koreografi. Under tiden innan andra världskriget växte konstens fascination för maskiner och automatisering, och den färgade av sig på vad man såg som möjligt och önskvärt för människokroppar och publikunderhållning. Jag älskar att försjunka i experimentlustan och framtidstron som lyser från muséets väggar (även om Charlie Chaplins Moderna Tider visas i en liten kub som en varningsflagga).

El Lissitzki: For a Strong, Healthy and Free Human Race!, 1937

Gösta Adrian Nilsson: Poetisk maskin, 1922

Människans placering i en mekaniserad värld matchas väl av de samtida fotona under det övergripande namnet Den nya sakligheten: estetiska bilder av skuggor från nybyggda broar och hus med raka vinklar, eller rent dokumentära bilder av arbetet med att bygga den nya staden.

Som en pil genom nutiden in i framtiden visas en videokonsert med Kraftwerk i 3D i en av salarna. Tillsammans med folkabubblan och Mercedesen i klassisk modell från skivomslaget reser vi på Autobahn, sedan i Tour de France och förstås med Trans Europe Express. Barnen i salen försöker fnittrande fånga noterna och siffrorna som flyger ut från duken. Vi äldre njuter andlöst av Kraftwerks genialiska sväng och nostalgiskt tidlösa framtidsvisioner. Jag är ledsen att jag missade konserterna i januari, men med 3D-filmen känns det som att Kraftwerk har lämnat en bit av hjärtat - jag menar CPU:n.

Länk till Moderna Muséets sida om Dansmaskiner