Sibelius och Brahms i Konserthuset

Ett förspel inledde så lämpligt konserten: Förspel till Mästersångarna i Nürnberg av Richard Wagner. Det är ett stycke som kan låta självupptaget i överkant, men dirigent Hannu Lintu tyglade Kungliga Filharmonikerna så att de lät pampiga, inte pompösa.

 Så följde ett mästerprov för en mästerviolinist: Jean Sibelius Violinkonsert. Den unge Pekka Kuusisto spelade expressivt och obesvärat på samma gång. Hans ton var inte kraftig men intensiv och behöll uppmärksamheten när orkestern svällde från en dov klang till kraftfulla harmonier som påminde om snötäckta fjäll och vinterbäckar. Kuusisto spelade personligt, influerad av folkmusik, och så inlevelsefullt att man kunde ha överseende med några svajiga toner: det lät som att han själv uppfann musiken medan han spelade den. Sista satsen med sitt rytmiska framåtdriv pulserade som en levande varelse.

Till extranummer gavs vi en Djävulens polska, Pirun polska, ett folkmusikstycke nedtecknat av Samuel Rinta-Nikkola, som startade snabbt, ökade till ett halsbrytande tempo och gned sig igenom några skavande toner. Med stående ovationer tackade publiken den begåvade Kuusisto.

Som avslutning fick vi höra Johannes Brahms Symfoni nr 2, vilken han själv betecknat som melankolisk. Men i Konserthuset blev den inte dyster, bara vacker och vemodig i den inledande satsen, och faktiskt litet dansant och genomsyrad av livslust i tredje och fjärde satsen.

Kvällens program var extra spännande med tanke på nästa säsongs festivaler i Konserthuset: Brahms i september och Sibelius/Nielsen i april 2015! Jag längtar efter festivalerna redan nu och är glad att ha fått ett litet smakprov.