Stora delar av Linn Ullmans intervju med Claire Messud skavde sig mot mina egna tankar. Jag bestämde mig för att tänka att det är så att olika människor finner olika klangbottnar i samma bok, och att ett sätt att läsa inte behöver vara fel. Men jag vill ändå nämna några områden där diskussionen tvingade mig att (inombords och nu) formulera varför jag tycker annorlunda.
Många recensioner och blurbar har tagit fasta på det första kapitlet i den aktuella boken The Woman Upstairs/Kvinnan på övervåningen, det där huvudpersonen Nora Eldridge formulerar hur arg hon är och räknar upp en massa anledningar till varför. Och visst håller jag med om att detta är anledningar till att känna att systemet är riggat mot dig och att bli arg. Men det är ändå inte ilskan jag upplever som central i boken. Största delen av handlingen fokuserar ju på den halva lycka och villkorade gemenskap som Nora upplever tillsammans med familjen Shahid, och den är nog så viktig i mina ögon.
Nu berättar Messud att hon aldrig haft något emot liknande vredesutbrott, speciellt inte från kvinnor vilka några tycks ha extra svårt att höra på - rants don't bother me. Hon säger också att hela det första kapitlet kom till henne komplett färdigt, like a marble. Det förklarar varför jag upplevde första kapitlet som så väsensskilt från resten av boken.
För visst har Nora anledning att känna att hon blivit lurad på det hon önskade sig mest av allt, och i återblickar ser vi hur möjligheterna i hennes liv krymptes. Det skulle jag kunna läsa mer om - i en helt egen bok, för som sagt, min behållning av The Woman Upstairs är skildringen av den ensamma kvinnan som försöker hålla sin ensamhet stången.
De två kvinnorna på scenen talar också om att det är svårare för kvinnor än män att välja att sätta konsten först; ett yttre oförstånd blir lätt internaliserat och mot bättre vetande stuvas drömmarna undan. Men i boken är det inga bredaxlade manliga konstnärer vi ser, utan en kvinnlig sådan. Och just hon visar sig ha den ruthlessness som Messud senare talar om, vilket visar sig i ett svek mot Nora.
Något annat Messud nämner är hur de egna förväntningarna på våra liv har stigit de senaste femtio åren: plötsligt ser vi hur många andra har tusendollarsväskor och reser till Kenya. Här vill jag först inflika att jag tycker att det är ett framsteg att många fler av oss faktiskt kan skaffa dessa saker, och glida genom Paris med en ljummen bris i håret, än för femtio år sedan. Därefter vill jag påpeka att det som Nora hungrar efter inte är de här materiella sakerna, utan en konstnärlig karriär, kärlek och en familj, något som är omöjligt att uppnå på helt egen hand och som aldrig är hundraprocentigt garanterat. Och detta är ju dessutom saker som är så oändligt mycket mer givande än statusprylarna.
Diskussionen på scenen rörde givetvis viktiga saker, men som sagt tycker jag att The Woman Upstairs inte har de bästa exemplen på det. Den har ju istället en så djup och genuin förståelse för frustrationen och utsattheten hos en mycket ensam människa, vilket mindre inkännande kritiker beklagligen har missat, och det är fantastiskt av Claire Messud att kunna gestalta detta när hon själv bevisligen har det Nora saknar: en familj och konstnärlig framgång.
Det var intressant att få höra från Messuds skrivande och hemliv: hon är gift med författaren och kritikern James Wood, som hon ibland tvingar att lyssna på en sida fastän han inte tycker om att få text uppläst för sig. Inte säger han någonsin att det är bra, utan "Keep going", vilket låter som en tillräckligt bra uppmuntran. På så vis anpassar hon sig inte till en läsarkrets på en person, men kan ändå få känna att hon är på rätt väg. Den enda gången han kommit med kritik var när han sade "You know the Lifetime channel..." Det sved, men Messud gav honom rätt; det hon skrivit var för smörigt.
The Emperor's Children och The Woman Upstairs är välskrivna böcker med intressanta historier, och jag hoppas på många liknande verk från Claire Messud.
Böcker av Claire Messud:
The Last Life
The Hunters
The Emperor's Children
The Woman Upstairs
Många recensioner och blurbar har tagit fasta på det första kapitlet i den aktuella boken The Woman Upstairs/Kvinnan på övervåningen, det där huvudpersonen Nora Eldridge formulerar hur arg hon är och räknar upp en massa anledningar till varför. Och visst håller jag med om att detta är anledningar till att känna att systemet är riggat mot dig och att bli arg. Men det är ändå inte ilskan jag upplever som central i boken. Största delen av handlingen fokuserar ju på den halva lycka och villkorade gemenskap som Nora upplever tillsammans med familjen Shahid, och den är nog så viktig i mina ögon.
För visst har Nora anledning att känna att hon blivit lurad på det hon önskade sig mest av allt, och i återblickar ser vi hur möjligheterna i hennes liv krymptes. Det skulle jag kunna läsa mer om - i en helt egen bok, för som sagt, min behållning av The Woman Upstairs är skildringen av den ensamma kvinnan som försöker hålla sin ensamhet stången.
De två kvinnorna på scenen talar också om att det är svårare för kvinnor än män att välja att sätta konsten först; ett yttre oförstånd blir lätt internaliserat och mot bättre vetande stuvas drömmarna undan. Men i boken är det inga bredaxlade manliga konstnärer vi ser, utan en kvinnlig sådan. Och just hon visar sig ha den ruthlessness som Messud senare talar om, vilket visar sig i ett svek mot Nora.
Något annat Messud nämner är hur de egna förväntningarna på våra liv har stigit de senaste femtio åren: plötsligt ser vi hur många andra har tusendollarsväskor och reser till Kenya. Här vill jag först inflika att jag tycker att det är ett framsteg att många fler av oss faktiskt kan skaffa dessa saker, och glida genom Paris med en ljummen bris i håret, än för femtio år sedan. Därefter vill jag påpeka att det som Nora hungrar efter inte är de här materiella sakerna, utan en konstnärlig karriär, kärlek och en familj, något som är omöjligt att uppnå på helt egen hand och som aldrig är hundraprocentigt garanterat. Och detta är ju dessutom saker som är så oändligt mycket mer givande än statusprylarna.
Diskussionen på scenen rörde givetvis viktiga saker, men som sagt tycker jag att The Woman Upstairs inte har de bästa exemplen på det. Den har ju istället en så djup och genuin förståelse för frustrationen och utsattheten hos en mycket ensam människa, vilket mindre inkännande kritiker beklagligen har missat, och det är fantastiskt av Claire Messud att kunna gestalta detta när hon själv bevisligen har det Nora saknar: en familj och konstnärlig framgång.
Det var intressant att få höra från Messuds skrivande och hemliv: hon är gift med författaren och kritikern James Wood, som hon ibland tvingar att lyssna på en sida fastän han inte tycker om att få text uppläst för sig. Inte säger han någonsin att det är bra, utan "Keep going", vilket låter som en tillräckligt bra uppmuntran. På så vis anpassar hon sig inte till en läsarkrets på en person, men kan ändå få känna att hon är på rätt väg. Den enda gången han kommit med kritik var när han sade "You know the Lifetime channel..." Det sved, men Messud gav honom rätt; det hon skrivit var för smörigt.
The Emperor's Children och The Woman Upstairs är välskrivna böcker med intressanta historier, och jag hoppas på många liknande verk från Claire Messud.
Böcker av Claire Messud:
The Last Life
The Hunters
The Emperor's Children
The Woman Upstairs
2 kommentarer:
Tack för rapporten! Det kan vara lite frustrerande att sitta med sina egna frågor i huvudet och så höra samtal ta en annan väg.. Önskar jag också hade varit där. Romanen skulle vara intressant att vrida och vända på i t ex bokcirkel, kan jag tänka mig.
Ja, den skulle verkligen ge stoff till diskussioner i en bokcirkel! Nu blev jag litet besviken över att samtalet rörde sig om så allmänna saker och inte tillräckligt om bokens speciella aspekter.
Skicka en kommentar