The Little Friend av Donna Tartt

Harriet är en tolvåring i en liten stad i Mississippi. Likt många andra barn vill hon lösa mysterier och jaga skurkar. Men till skillnad från många andra har hon ett verkligt brott i sin familj att intressera sig för: det ouppklarade mordet på hennes bror Robin, en fruktansvärd händelse som lämnat spår efter sig i familjen under de tolv år som gått. Harriet är lillgammal och envis, och efter en del efterforskningar har hon hittat en misstänkt som hon börjar förfölja under de varma, tröga dagarna av sommarlovet 1976. Grannpojken Hely finns till hands för att hjälpa henne och irritera henne, vare sig han gör som hon vill eller inte.

De två barnen och deras familjer är väldigt olika: Harriet och hennes släkt av mor, mormor och mostrar är som stigna ur en pjäs av Tennessee Williams, medan Hely har moderna intressen: TV, serietidningar, Star Wars. Tartt kontrasterar ofta de två mot varandra, men eftersom hon inte är särskilt bra på personskildringar blir det ofta övertydligt. Ännu tunnare verkar alla karaktärer på det första femtiotalet sidor i boken: snarare än att ta form genom sina handlingar presenteras de som pappfigurer med påklistrade titlar och adjektiv.

Precis som Tennessee Williams och Harriet kommer Donna Tartt från Mississippi, så jag borde kunna lita på att hon vet vad hon skriver om. Men när hon, helt enligt tidsandan, använder ord som nigger och gooks blir jag generad å hennes vägnar. Efter detaljerade (men livlösa) miljöbeskrivningar får man i alla fall en någorlunda god känsla för hur det ser ut och känns där Harriet och Hely rör sig.

Det spännande spåret som Donna Tartt snirklar genom boken är att mannen som Harriet spanar på, Danny Ratliff, är inblandad i framställning och försäljning av metamfetamin med sin nervige bror Farish. De är redan på sin vakt, så när de efter hand börjar lägga märke till att Harriet dyker upp alltid när de får problem, kopplar de henne till ett möjligt rivaliserande gäng, och faran vänds mot Harriet istället. Det leder till några riktigt spännande scener, speciellt under det sista hundratalet sidor.

Men det är en lång bok på femhundrafemtio sidor, och emellan de rafflande partierna är den, om inte direkt tråkig, så inte heller så värst intressant. Många gånger är berättelsen för omständig och pratig - det var nog tänkt att skapa stämning, men blir mest tjatigt. Är det värt det att läsa ut boken? Ja, gör man inte det så missar man några viktiga pusselbitar och några nervkittlande sidor. Till slut har också Harriet och Hely nött sig in i ens minnen.

Fler böcker av Donna Tartt:
The Secret History
The Goldfinch