 |
| Camille Saint-Saëns |
Romansen för flöjt och piano var mjuk och fin, med litet sökande melodier: som om man hittar en fin fras, spelar den och sedan letar sig vidare i sista tonen. Som gammal flöjtist tyckte jag om att musiken inte tvingade in flöjten i facket av drillar och språng på höga tonhöjder, utan lät tonerna klinga nästan på talspråksnivå, och jag hoppas att Andreas Alin (flöjt) tyckte detsamma.
De sonater som följde sedan hade en annan säkerhet och virtuositet i kompositionen, och lät Jesper Harryson (oboe), Hermann Stefánsson (klarinett) och Jens-Christoph Lemke (fagott) visa sin skicklighet och sina respektive instruments personliga och sköna tonspråk. Dessa verk gav också pianot chansen att blänka fram och spela i dialog med solisten istället för att bara backa upp honom, och det gjorde förstås Bengt Forsberg briljant som vanligt.
Den korta romansen för horn, också den ett tidigt verk, var aningen mer försiktig än flöjtromansen, men efter paus fick Kristofer Öberg tillfälle att låta sitt instrument blomma ut mer i en Morceau de concert för horn och piano.
Därefter återkom de fyra övriga musikerna för en Kvintett för piano och blåsare av den underskattade Albéric Magnard. Det var ett mycket intressant verk vi fick höra, där stämmorna ofta samarbetade om att skapa fina harmonier men där såväl melodin som enskilda instrument fick bryta sig loss i stycken av mer experimentell karaktär. Det vore roligt att få höra mer av Magnard framöver, för dagens konsert gav ett mycket lyckat intryck av såväl Magnards musik som av kompetensen i blåssektionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar