Mot slutet (?) av den långa spelperioden blev det äntligen av att jag såg Limpan, en monolog framförd av Johannes Brost efter en bok av Allan Edwall. "Limpan" Lindberg börjar med att berätta för oss hur oduglig han är, att han är ett missgrepp av naturen. Han går vidare till att nämna några olika sätt man skulle kunna avliva honom (fast ta livet av sig själv tänker han inte göra).
Limpan berättar fler scener ur sitt liv, om missade chanser och stelbenta vaktbefäl, berättelser som är dråpliga men i grunden sorgliga. Man kan känna igen en del historier och ursäktanden från liknande livsöden berättade i Situation Stockholm, men Limpan på scenen sluddrar inte, och framför allt vill han inte ha våra sympatier. Han är propert klädd och talar med en fast röst och med övertygelse, vilket visar sig vara mer effektivt för att låta berättelsens essens framstå klart.
Några av historierna Limpan berättar är om medkännande socialarbetare som envisas med att det finns en god kärna längst inne i honom. Dem och deras goda intentioner avvisar han bestämt - återigen i kategoriska ordalag men med ett återhållsamt tonfall. En annan återkommande figur är exfrun Beda, ytterligare en person som får Limpan att känna sig misslyckad och utpekad. Men samtidigt håller han själv med om att han är misslyckad och inte förtjänar att leva, och när mer allvarliga och till sist fasansfulla scener från familjelivet sprängs in i berättelsen, då blir djupet i Limpans sorg och självförakt förståeligt. Och hela tiden framfört i en neutral ton av en rakt igenom trovärdig Johannes Brost. Limpan är en gripande och sevärd pjäs.
Länk till Teater Brunnsgatan 4
Limpan berättar fler scener ur sitt liv, om missade chanser och stelbenta vaktbefäl, berättelser som är dråpliga men i grunden sorgliga. Man kan känna igen en del historier och ursäktanden från liknande livsöden berättade i Situation Stockholm, men Limpan på scenen sluddrar inte, och framför allt vill han inte ha våra sympatier. Han är propert klädd och talar med en fast röst och med övertygelse, vilket visar sig vara mer effektivt för att låta berättelsens essens framstå klart.
Några av historierna Limpan berättar är om medkännande socialarbetare som envisas med att det finns en god kärna längst inne i honom. Dem och deras goda intentioner avvisar han bestämt - återigen i kategoriska ordalag men med ett återhållsamt tonfall. En annan återkommande figur är exfrun Beda, ytterligare en person som får Limpan att känna sig misslyckad och utpekad. Men samtidigt håller han själv med om att han är misslyckad och inte förtjänar att leva, och när mer allvarliga och till sist fasansfulla scener från familjelivet sprängs in i berättelsen, då blir djupet i Limpans sorg och självförakt förståeligt. Och hela tiden framfört i en neutral ton av en rakt igenom trovärdig Johannes Brost. Limpan är en gripande och sevärd pjäs.
Länk till Teater Brunnsgatan 4
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar