Småfolket i Rådhusparken

Varma sommarkvällar tillbringar jag gärna på en bänk i Rådhusparken, med en god bok i knät. Det rör sig alltid många människor i den lilla parken mellan rådhuset och polishuset, där finns gräsmattor att spela boll eller hålla picknick på, och ett antal parkbänkar runt några stora blomrabatter. En kväll för några somrar sedan gick jag ut och satte mig för att läsa på en parkbänk, med ryggen till en grupp av människor som satt på gräsmattan och pratade.

Efter ett tag prasslade det i buskarna bakom min rygg. Mellan bladen klev det ut en glad flicka i femårsåldern, med långt brunt rufsigt hår och en vit skrynklig klänning. Hon klev fram till rabatten och tittade på de planterade blommorna. Jag hajade till när hon klev upp mellan blommorna. Skulle jag säga till henne att hon inte fick? Skulle hennes föräldrar få komma och lyfta bort henne? Men hon gjorde ju precis vad jag hade längtat efter; att få kliva upp barfota i rabatten, känna jorden mellan tårna och låta blombladen stryka mot benen.

Försiktigt traskade hon omkring och tittade på tulpanerna. Snart närmade hon sig det mest spännande av allt: enorma stadiga maskrosliknande blombollar på långa, smala stjälkar, utplacerade med jämna mellanrum i rabatten. Nej, nu kunde hon inte bara titta. Hon petade till de höga stänglarna så att de darrade som harpsträngar. Skulle jag stoppa henne nu? Men än en gång, hon gjorde precis vad jag hade velat göra själv! Och hon gjorde det så försiktigt. Jag såg på när hon klev från blomma till blomma och fick dem att svänga till ohörbar musik.

Efter ett tag kom en annan flicka i skrynklig vit klänning, en treåring som kanske kunde vara lillasystern. Hon klev också upp i rabatten och klappade blommor, inte riktigt lika försiktigt. Men innan hon hunnit skada några växter, försvann den lilla åter in bland buskarna bakom min parkbänk. Den större flickan var kvar, fascinerad av de höga blomstänglarna. Hon började böja dem mot varandra två och två, och de runda blomstren fäste i varandra så att stjälkarna bildade spetsiga gotiska valvbågar. Resten av sommaren satt de fast i varandra på det viset, även efter att blommorna vissnat. Jag visste hur det kom sig, för jag var där när det hände. Skulle jag stoppat den lilla flickan? Kanske det. Men min inre Vän av Lag och Ordning var tyst den kvällen.

När flickan med det toviga håret fäst alla blommor i varandra, sprang hon tillbaka mellan buskarna och försvann. Jag satt kvar ett tag till och läste i min bok. När jag vände tillbaka hem, gick jag förbi gruppen av människor som satt på gräset och pratade. Jag såg inte småflickorna bland dem. Det kanske inte var därifrån de kom. De klev ju fram ur buskarna... de kanske kom någon helt annanstans ifrån? Om inte blommorna suttit kvar som portar till en hemlig värld varje gång jag gick förbi, hade jag knappt kunnat tro att det jag upplevt var verkligt. Om det nu var det.