Prins Eugen var en stor konstvän. Inte bara var han själv en god målare, han intresserade sig också för sina medkonstnärer och strömningarna i tiden. Förutom att skaffa en stor samling av samtida verk av begåvade landsmän, valde han att göra dem tillgängliga för allmänheten. Bevarade foton från hans gedigna utställning 1939 gör att man kan rekonstruera hela utställningen, kompletterat med ytterligare målningar (bland annat flera porträtt av målarprinsen själv) i de två salar som tillkommit sedan dess.
Det första rummet man kommer in i som besökare är tätt behängt med tavlor, så tätt att man bara skymtar den röda väggen bakom. Men verken kan mycket väl hävda sig mot den starka färgen: motiven (människor och landskap) är uppbyggda av distinkta färgfält, modiga färgval fyllda av energi. Leander Engström, Isaac Grünewald och de övriga konstnärerna är mycket goda representanter för modernismen.
Färgerna och motiven på tavlorna i nästa rum är något mer stillsamma och harmoniska, men ändå tydligt tidiga 1900-talsverk. Salen där enbart verk av prins Eugen är hängda vittnar om att han kunde sitt hantverk. De små bilderna från Italien är utsökta. I övrigt ser man att han har provat sig igenom olika stilar och kompositioner inspirerad av stora samtida konstnärer, som Carl Fredrik Hill.
Tar man en sväng genom det hjärtslitande vackra slottet, kan man även se den intressanta utställningen Vitt, vitt, vitt. Nästan alla verk är försedda med små varningar om att de inte får beröras. Det är tur att man påminns om det så ofta, för många av dem ser inbjudande ut. Men efter den inledande rundan bland 1939 års guldgossar har jag svårt att ge de moderna verken det intresse de behöver för att få tyngd. Kanske borde jag rekommendera att man ser utställningarna i den omvända ordningen.
Länk till Waldemarsuddes sida om utställningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar