Jag tycker det är viktigt att försöka ta reda på mer om delar av världen jag inte känner till så väl. Trådarna i väven utspelar sig till största delen i Pakistan, och det intresserade mig. Att boken var klumpigt skriven ursäktade jag med att den var skriven i en annan berättartradition, och att det nog varit svårt att översätta från urdu. Men efter hundra sidor såg jag att originalet var skrivet på engelska, och då föll de båda argumenten.Visst har jag fått litet mer insikt i hur livet kan te sig i Pakistan, men det borde finnas bättre böcker än den här. Till en början irriterar jag mig på hur stereotypt en del personer är beskrivna. Det gäller både huvudpersonen Daanish's korkade storbröstade flickvänner i "Ammrika", och hans landsman och medpassagerare på planet hem, Khurram, bullrig och påflugen.
Det är alltid svårt att föra fram politiskt menade åsikter utan att det blir pamflett-artat, och under Uzma Aslam Khans penna blir de passagerna mycket klumpiga. Sedan är det så att boken beskrivs som en kärlekshistoria mellan Daanish och Dia, en självständig ung kvinna i Daanish's pakistanska hemstad. Den romansen börjar, fortgår och slutar som en historia klippt ur en Harlekinroman, och det är inte bra. Varken de unga tu eller deras kärlek känns levande för mig.
De bästa delarna av boken är de som berättas om Salaamat, som kommer från en fattigare familj och lever ett hårt liv i utkanten av de andras. Från barndomen hunsas han och behandlas som mindre värd av såväl sin familj som dem som kommer och konkurrerar om deras jobb. Men det är i kapitlet som beskriver hur han arbetar med att rusta upp de fantasifullt dekorerade bussarna i staden som jag får en känsla för miljön, konkurrensen, pulsen i landet, och för hans privata drömmar om kärlek och hämnd. Likaså är kapitlen om hur han ansluter sig till en nationell rebellrörelse fruktansvärt brutala och skrämmande, men så äkta och engagerande. I övrigt är boken inte särskilt välskriven, och det är synd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar