Första dagen av Sthlm Jazzfest var vikt åt bluesen. Bluesartisterna fick den stora scenen, och på den mindre scenen trängdes jazzmusikerna och deras fans. Jag kom inte i tid för att hinna höra alla artister från första början, men hade tänkt lyssna på Elin Larsson i Auditoriet, den nya scenen inne på Moderna Muséet. Men när jag såg den långa kön av åhörare som ännu inte släppts in fem minuter efter att konserten skulle börjat, vände jag och satte mig i solen med Dr. John och hans piano. Det var en bra inledning. Sol på Skeppsholmen, så somrigt!
Ännu bättre blev det när Jonas Kullhammar Quartet intog den lilla scenen. De inledde med sköna Snake City av Kullhammar. Denna supergrupp (Kullhammar sax, Torbjörn Gulz piano, Jonas Holgersson trummor och Torbjörn Zetterberg bas) fick sedan besök av en parad av stjärnor: Suranjana Ghosh på tablas, Robert Östlund på steel guitar, Nina Ramsby på sång och Goran Kajfes på trumpet. Tablas-ljudet var en mycket god partner till pianot i Gulz' låt om en springade råtta, liksom i det intensiva trumsolot i sista låten.
På varje konsert jag hört Torbjörn Zetterberg spela har man kommenterat hans civilstånd (ofta nykrossat hjärta)! Jag hade nästan anmält mig frivillig för att åtgärda det, fast ändrade mig när jag hörde en låt han skrivit när han var nykär, som fick mina ögon att tåras av sorg. Nu var jag inte den första som missförstod gruppens låtar; det fick vi lyckade prov på under hela timmen. Kullhammars låt Morsan och farsan handlade egentligen om besvikelse, men med Nina Ramsbys vackra text och sång blev det en riktigt fin hyllning till föräldrar som står bakom en i vått och torrt.
Tillbaka vid stora scenen fick vi en hitkavalkad med legenden Allen Toussaint. Låtar han skrivit som andra spelat in lät sköna och kraftfulla med det kompetenta bandet och hans sköna pianospel.
Lee Ritenour och hans tighta band spelade mycket bra jazz med styrka och känsla. Hans gitarr kunde både skapa energi och driv, och klinga mjukt och melodiskt. Patrice Rushen på piano var också en klippa i bandet.
Därefter ställde jag mig i kön till Auditoriet och stod där tålmodigt tills dörrarna öppnades, än en gång fem minuter för sent. Det är inte så bra när logistiken fallerar så, tycker jag, även om salen är tänkt för konserter som kräver finjusterad akustik vilket kan ta tid att ordna. Vi som bänkade oss fick höra Magnum Mysterium: Jan Lundgren, Lars Danielsson, Gustaf Sjökvist och medlemmar ur Gustaf Sjökvist Kammarkör. Renässansverk för kör, skriven av Orlando di Lasso och Monteverdi, blandades med moderna inslag av Lundgren och Danielsson på piano respektive bas. Till största delen lät det som sakrala körverk, då och då avbrutna av stillsam folktons-jazz. Vackert, men ingen sammanblandning och helhet av de två musikstilarna. Men ibland, när instrumenten följde och kommenterade kören, då blev det riktigt vackert och spännande. Jag önskar att verket hade innehållit mer av just det.
Det sista jag hörde var Richard Galliano Quartet, ännu en supergrupp med begåvade artister som spelar ihop. Gallianos dragspel ger dem ett eget sound, med förankring i både modern jazz och jazz med trettiotalssound. Härligt!
Sthlm Jazzfest 09, andra dagen
Sthlm Jazzfest 09, tredje dagen
Sthlm Jazzfest 09, fjärde dagen
Sthlm Jazzfest 09, femte dagen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar