Sthlm Jazzfest 09, andra dagen

Jazz, jazz, jazz! Så mycket härlig jazz i solen på Skeppsholmen. Jag kom fram i tid till att Roy Hargrove Big Band började spela. De var inte dåliga, men jag fick litet skolorkester-vibbar av dem. En mycket begåvad men litet oengagerad skolorkester. Musikerna var kompetenta, och arrangemangen hade sköna harmonier, men solovändorna framme vid scenkanten var litet opersonliga. Som tur var steg tempot och temperaturen rejält i de tre sista låtarna till en bra avslutning.

Idag bestämde jag mig för att inte ens gå in en enda liten sväng för att lyssna på artisterna i Auditoriet, fastän jag var intresserad av flera av dem. Det var bara litet för krångligt att gå dit, särskilt när det var så många bra konserter på de två utomhusscenerna. Med tre scener igång samtidigt är det alltid några artister man missar, och det tycker jag är synd. Jag är mycket nöjd med att konserterna avlöser varandra på Stora och Nya scenen, och önskar bara att konserterna som lagts i Auditoriet hade fördelats på lediga tider däremellan.

Bandet Headhunters startades av Herbie Hancock och uppträdde på nya scenen i sin senaste version. Cantaloupe Island var förstås ett självklart nummer för bandet. De coola musikerna levererade hårt svängande solon utan att röra en min, men det gick inte att missa spelglädjen. Lika tighta var McCoy Tyner Trio med Bill Frisell som tog över på stora scenen strax efter.

I flera veckor har jag sett klisterlappar med texten Magnus Lindgren Batucada Jazz, och nu fick jag höra dem live. Många bra musiker inspireras av sydamerikansk musik någon gång under sin karriär, och oftast brukar jag inte intressera mig för det. Men i Magnus Lindgrens version tar han in en stor hårt svängande grupp percussionister för att fylla ut kompet, vilket ger latin-känslan utan att han själv behöver tappa jazz-soundet. Det är bra! Jo, jag hinner tröttna litet när jag tycker att rytmen har hakat upp sig, men på det stora hela var konserten en positiv överraskning.

Nu kommer jag att låta tråkig, men lika litet som sydamerikansk musik intresserar mig svensk folkmusik. Jag är dock öppen för allt som ställs upp på Jazzfestivalens scener. Tre folkmusiker (fiol, altfiol, cello) och Magnus Broo på trumpet var just vad Palle Danielsson tagit in till sin kvartett. Precis som i Magnum Mysterium igår så hände det lite för ofta att de två musikstilarna sönderföll i två separata halvor. Det blir ju extra tydligt varje gång den ena halvan troget följer noter och den andra är jazz som skapats i ögonblicket. Men när stråkarnas aggressiva skalor fick bli en del av ett crescendo tillsammans med de andra instrumenten, då lät det som allra bäst.

Området framför scenen där Mike Stern och hans otroligt tighta band spelade var full av hängivna fans. Sammanhållningen och drivet var konstant under konserten, och musikernas virtuositet var imponerande.

En riktigt fin avslutning på kvällen var Jimmy Cobb's So What Band, som spelade en tribut till Miles Davis' mästerverk Kind of Blue. Samspelta och koncentrerade, men ändå avslappnade goda musiker kan skapa magi, speciellt när de har så gudainspirerade låtar som So What och All Blues att utgå från. Att sitta framför den upplysta scenen medan solen går ned och höra Miles Davis' genialiska musik är något att drömma om länge.

Sthlm Jazzfest 09, första dagen
Sthlm Jazzfest 09, tredje dagen
Sthlm Jazzfest 09, fjärde dagen
Sthlm Jazzfest 09, femte dagen