Det är grått väder och regn i luften när jazzfestivalens sista dag startar. På scenen står Still Black Still Proud, en grupp som med sin tribut till James Brown spelar såväl hans låtar som inspirerande musik från The Mahotella Queens, tre dansantakvinnor från Sydafrika. Det är riktigt bra! Musikerna är fulla av energi och glädje, och de har god publikkontakt. Efter några dagar i solen på Skeppsholmen har min hudfärg gått från kritvit till varmt brunrosa, men musikerna försäkrar oss alla att det inte handlar om ras när vi alla sjunger med i "I'm black and I'm proud!" Say it loud! Säg det på engelska, och på wolof och zulu, även om det är svårt att uttala... Det gråa molntäcket spricker inte upp, men på något sätt bryter ändå solen fram under den här fina konserten.
En god uppföljare på lilla scenen är Pauline, med sitt kompetenta kompband med blåssektion och personliga körkillar. Hennes pop-soul-låtar är riktigt bra, och hon har personlighet och röst för att bära fram dem.
Tillbaka vid stora scenen: en konsert med klippan Booker T. Det är ett rockigt band han har med sig, men det finns mycket hjärta i hans funk-soul. Förutom de gamla klassikerna Green Onions och Born under a bad sign spelar han låtar från sitt nya album, och tonen när han spelar på orgeln är så personlig att det låter som en sångröst - jag kan nästan höra orden i melodierna.
Nästa konsert, Magnus Carlsson & the Moon Ray Quintet var också en positiv överraskning: skönt jazzsound med några psykedeliska utflykter. Magnus Carlsson är en habil sångare när han hanterar de pärlor man fiskat fram 1900-talets låtskatt. Om jag igår klagade på att jag inte hörde tillräckligt mycket av Goran Kajfes och Per Ruskträsk Johansson, så blev jag desto nöjdare idag. Killarnas arrangemang av låtarna var gedigna, och deras egna insatser klart godkända.
Den moderna soulprinsen Raphael Saadiq är en gentleman och en showman. Han är en bra sångare och musiker, och ger publiken allt med sin klara röst och stora inlevelse. Jag kanske hade väntat mig för mycket av hans konsert, men fastän den gick litet på tomgång ibland var den ju innehållsrik och ett nöje att uppleva.
Jag blir inte alltid odelat förtjust i "stora" röster, speciellt inte när de återfinns hon unga, nyss upptäckta underbarn. För mig låter de ofta som en uppblåst ballong som jag tror mig skall spricka när som helst. Precis så kände jag för Joss Stone när hon slog igenom för några år sedan; fastän jag inte alls tyckte hennes röst var dålig, var den inte den sortens stämma som jag uppskattar mest. När man är sexton år gammal har man heller aldrig, hur mycket man än tror det själv, den erfarenhet som krävs för att fylla krävande sånger med innehåll. Självklart unnar jag Joss Stone hennes framgång, och jag tyckte om hennes konsert på stora scenen. Nya singeln låter bra! Men musiken går varken in i hjärnan eller hjärtat på mig.
På jazzfestivalen är de "långa" konserterna på stora scenen en timme och en kvart (och de korta är en timme långa). Att Erykah Badu ändå var så sen till sin spelning tyckte jag var respektlöst mot publiken. En kvart efter utsatt tid började en DJ spela snuttar av Michael Jackson-låtar. Det började ju inte bra. Men till slut kom ändå den lilla damen upp på scenen. I kritvit kappa, enorm quiltad Chanelväska och en stor hög hatt stegade hon fram till en laptop på scenen och började dirigera musiken från den. Med udda start och stopp av musiken, stela rörelser och riff från såväl Jean Michel Jarre och Kraftwerk gav hon intryck av en besökare från framtiden - en 80-talsframtid, dessutom. Trots att jag inte varit någon beundrare av Erykah Badu, trots att kvällen var sen och jag var trött, trots att folk stod på bänkarna framför mig så att jag knappt såg något, blev jag fascinerad av den lilla tuffa kvinnan med fräck röst och egensinniga låtar. Vilken musik, vilken närvaro, vilken stämning! New Amerykah, oh yes!
Det var en bra avslutning på hela festivalen. Jag är också jätteglad att sista dagen faktiskt var den bästa, med konsert efter konsert bräddfyllda av kärlek och spelglädje. Det var med vemod jag klippte av mig jazzpride-armbandet, den regnbågsfärgade inträdesbiljetten jag haft kring handleden de senaste fem dagarna.
Sthlm Jazzfest 09, första dagen
Sthlm Jazzfest 09, andra dagen
Sthlm Jazzfest 09, tredje dagen
Sthlm Jazzfest 09, fjärde dagen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar