Ända sedan Kiasma öppnade, 1998, har jag velat besöka muséet, för dess konst och för dess egna intressanta arkitektur. Över tio år tog det mig att äntligen ta mig dit, och då med ett mycket trevligt ressällskap. Även om de pågående utställningarna inte var riktigt lika spännande som jag fantiserade fram när jag hörde namnen, så är jag mycket nöjd med besöket.
På rätt spår hette en av utställningarna, som undersökte de spår människor, natur och stadslivet lämnar efter sig, medvetet och omedvetet, på människor, natur och stadsliv. En del sådana spår är klotter på väggar. Sida vid sida stod det klart att en detaljerat avfotad vägg med flera lager av klotter och klistermärken var mycket mer intressant än en nyss målad tavla som föreställde en gränd full av graffiti. Verkligheten överträffade konsten, alltså. Detsamma gällde för de inramade pappkartong-skyltar som var uppsatta här och där. De olika bönerna om pengar plus en hjärtskärande levnadshistoria på olika språk blev gripande med bara några (felstavade) ord. Däremot kändes serien av fejkade annonser som vävde in folkmord och civilisationskritik i hejiga annonser varken nyskapande eller tänkvärd.
Ett underhållande verk i utställningen var en samling av glasflaskor, förstoringsglas och roterande nystan av metalltråd, genomlysta av strålkastare som tändes och släcktes. Jag fick inga djupare insikter av det, men roades för stunden. Det bästa var när jag såg en hel familj börja göra skugg-djur med händerna mot projektionen på väggen!
Utställningen (o)naturligt tog sig an att visa en mansbild annorlunda än den traditionella. Det var en del intressanta verk, men så få av varje konstnär och så disparata i sin stil att det inte kändes som ett sammanhängande tema. Fastän jag är mycket sympatiskt inställd till att få se en annan mansbild än stor, stark och macho så blev jag snarare avskräckt av en del av tavlorna. Men det var ju faktiskt meningen att utmana synen på vad som är vackert och normalt.
Den största behållningen var Horror Vacui. På översta våningen hade skulpturerna och videoinstallationerna fått ta över. Kimmo Schroderers Expanderare gjorde allt den kunde för att nå varje vägg och hörn i det stora, ojämna utställningsrummet. Strax intill stod en skulptur med en knivförsedd arm i en hotande ställning, skapad av Markus Copper efter att han råkat skära sig själv. Var maskinen rejält avstängd eller skulle den kapa en bit av någon som kom för nära? Jag vågade inte prova! Fler morbida installationer av Markus Copper skapade också starka känslor av skräck. En ensam pianist under slamrande, hoppande ljus symboliserade "orkestern som fortsatte spela" medan Estonia sjönk. I ett annat rum hängde stora, tunga dykardräkter i svagt ljus. Då och då ryckte en av dem till och börjar sparka och slå i luften. Det skall minna om sjömännen som inte kunde räddas från den ryska ubåten Kursk som sjönk år 2000. Det var otäckt och tänkvärt.
Det var ändå ett stort nöje att vandra runt i Kiasmas speciella arkitektur. Den långsmala formen gör det möjligt att skapa flera rum för verk som kräver enskildhet för att inte störa och störas av andra ljud- och ljusintryck. Jag tyckte om att vandra uppåt längs de svängda gångarna, se utsikten från de generösa fönstren och vara säker på att jag inte missat något rum vid sidan av. Kiasma är ett fantastiskt hus, och det får inte dröja tio år till innan jag kommer tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar