Småfolket i Rådhusparken

Varma sommarkvällar tillbringar jag gärna på en bänk i Rådhusparken, med en god bok i knät. Det rör sig alltid många människor i den lilla parken mellan rådhuset och polishuset, där finns gräsmattor att spela boll eller hålla picknick på, och ett antal parkbänkar runt några stora blomrabatter. En kväll för några somrar sedan gick jag ut och satte mig för att läsa på en parkbänk, med ryggen till en grupp av människor som satt på gräsmattan och pratade.

Efter ett tag prasslade det i buskarna bakom min rygg. Mellan bladen klev det ut en glad flicka i femårsåldern, med långt brunt rufsigt hår och en vit skrynklig klänning. Hon klev fram till rabatten och tittade på de planterade blommorna. Jag hajade till när hon klev upp mellan blommorna. Skulle jag säga till henne att hon inte fick? Skulle hennes föräldrar få komma och lyfta bort henne? Men hon gjorde ju precis vad jag hade längtat efter; att få kliva upp barfota i rabatten, känna jorden mellan tårna och låta blombladen stryka mot benen.

Försiktigt traskade hon omkring och tittade på tulpanerna. Snart närmade hon sig det mest spännande av allt: enorma stadiga maskrosliknande blombollar på långa, smala stjälkar, utplacerade med jämna mellanrum i rabatten. Nej, nu kunde hon inte bara titta. Hon petade till de höga stänglarna så att de darrade som harpsträngar. Skulle jag stoppa henne nu? Men än en gång, hon gjorde precis vad jag hade velat göra själv! Och hon gjorde det så försiktigt. Jag såg på när hon klev från blomma till blomma och fick dem att svänga till ohörbar musik.

Efter ett tag kom en annan flicka i skrynklig vit klänning, en treåring som kanske kunde vara lillasystern. Hon klev också upp i rabatten och klappade blommor, inte riktigt lika försiktigt. Men innan hon hunnit skada några växter, försvann den lilla åter in bland buskarna bakom min parkbänk. Den större flickan var kvar, fascinerad av de höga blomstänglarna. Hon började böja dem mot varandra två och två, och de runda blomstren fäste i varandra så att stjälkarna bildade spetsiga gotiska valvbågar. Resten av sommaren satt de fast i varandra på det viset, även efter att blommorna vissnat. Jag visste hur det kom sig, för jag var där när det hände. Skulle jag stoppat den lilla flickan? Kanske det. Men min inre Vän av Lag och Ordning var tyst den kvällen.

När flickan med det toviga håret fäst alla blommor i varandra, sprang hon tillbaka mellan buskarna och försvann. Jag satt kvar ett tag till och läste i min bok. När jag vände tillbaka hem, gick jag förbi gruppen av människor som satt på gräset och pratade. Jag såg inte småflickorna bland dem. Det kanske inte var därifrån de kom. De klev ju fram ur buskarna... de kanske kom någon helt annanstans ifrån? Om inte blommorna suttit kvar som portar till en hemlig värld varje gång jag gick förbi, hade jag knappt kunnat tro att det jag upplevt var verkligt. Om det nu var det.

Horror Vacui mm på Kiasma i Helsingfors

Ända sedan Kiasma öppnade, 1998, har jag velat besöka muséet, för dess konst och för dess egna intressanta arkitektur. Över tio år tog det mig att äntligen ta mig dit, och då med ett mycket trevligt ressällskap. Även om de pågående utställningarna inte var riktigt lika spännande som jag fantiserade fram när jag hörde namnen, så är jag mycket nöjd med besöket.

På rätt spår hette en av utställningarna, som undersökte de spår människor, natur och stadslivet lämnar efter sig, medvetet och omedvetet, på människor, natur och stadsliv. En del sådana spår är klotter på väggar. Sida vid sida stod det klart att en detaljerat avfotad vägg med flera lager av klotter och klistermärken var mycket mer intressant än en nyss målad tavla som föreställde en gränd full av graffiti. Verkligheten överträffade konsten, alltså. Detsamma gällde för de inramade pappkartong-skyltar som var uppsatta här och där. De olika bönerna om pengar plus en hjärtskärande levnadshistoria på olika språk blev gripande med bara några (felstavade) ord. Däremot kändes serien av fejkade annonser som vävde in folkmord och civilisationskritik i hejiga annonser varken nyskapande eller tänkvärd.

Ett underhållande verk i utställningen var en samling av glasflaskor, förstoringsglas och roterande nystan av metalltråd, genomlysta av strålkastare som tändes och släcktes. Jag fick inga djupare insikter av det, men roades för stunden. Det bästa var när jag såg en hel familj börja göra skugg-djur med händerna mot projektionen på väggen!

Utställningen (o)naturligt tog sig an att visa en mansbild annorlunda än den traditionella. Det var en del intressanta verk, men så få av varje konstnär och så disparata i sin stil att det inte kändes som ett sammanhängande tema. Fastän jag är mycket sympatiskt inställd till att få se en annan mansbild än stor, stark och macho så blev jag snarare avskräckt av en del av tavlorna. Men det var ju faktiskt meningen att utmana synen på vad som är vackert och normalt.

Den största behållningen var Horror Vacui. På översta våningen hade skulpturerna och videoinstallationerna fått ta över. Kimmo Schroderers Expanderare gjorde allt den kunde för att nå varje vägg och hörn i det stora, ojämna utställningsrummet. Strax intill stod en skulptur med en knivförsedd arm i en hotande ställning, skapad av Markus Copper efter att han råkat skära sig själv. Var maskinen rejält avstängd eller skulle den kapa en bit av någon som kom för nära? Jag vågade inte prova! Fler morbida installationer av Markus Copper skapade också starka känslor av skräck. En ensam pianist under slamrande, hoppande ljus symboliserade "orkestern som fortsatte spela" medan Estonia sjönk. I ett annat rum hängde stora, tunga dykardräkter i svagt ljus. Då och då ryckte en av dem till och börjar sparka och slå i luften. Det skall minna om sjömännen som inte kunde räddas från den ryska ubåten Kursk som sjönk år 2000. Det var otäckt och tänkvärt.

Det var ändå ett stort nöje att vandra runt i Kiasmas speciella arkitektur. Den långsmala formen gör det möjligt att skapa flera rum för verk som kräver enskildhet för att inte störa och störas av andra ljud- och ljusintryck. Jag tyckte om att vandra uppåt längs de svängda gångarna, se utsikten från de generösa fönstren och vara säker på att jag inte missat något rum vid sidan av. Kiasma är ett fantastiskt hus, och det får inte dröja tio år till innan jag kommer tillbaka.

Himmel av Torbjörn Flygt

Torbjörn Flygt är en mycket bra samtidsskildrare. Personerna i berättelserna har trovärdiga liv, replikerna har en naturlig ton, och regelbundet blänker det till en ögonblicksskildring som sätter stämningen direkt och samtidigt förmedlar en djupare känsla. Det här är livet i Sverige idag, vardagslivet, för några personer både på samhällets toppen, botten och litet mitt emellan. Under första halvan av boken tänkte jag på vilket utmärkt tidsdokument den är. Sedan hann jag bli litet irriterad för att de många åsikterna om sakernas tillstånd fick ta överhanden, nästan litet programmatiskt, innan huvudpersonernas liv och handlingar fick ta främsta platsen igen.

Jag gillar verkligen böcker där handlingen vandrar från person till person i en krets av människor som påverkar varandra. Här används det inte överdrivet mycket för tricks och överraskande avslöjanden, utan för att skapa en känsla av rundmålning och av att alla delar i samhället hänger ihop med varandra.

Tre kvinnor i berättelsen har litet större roller: Louise, Lena och Parvaneh. Alla tre är mer eller mindre fast i sina äktenskap och livssituationer. Louise och hennes man Fredrik har gott om pengar och en rik umgängeskrets. Parvaneh och hennes man Rezvan har lämnat sina familjer i Irak, och har nu bara en pizzeria och varandra. Deras gemensamma nämnare är Lena, SFI-lärare åt bland annat Parvaneh, tillika privatlärare åt dottern till Louise och Fredrik. Alla tre kvinnornas liv är insiktsfullt beskrivna, och deras familjer är inte heller bara bifigurer utan får ta sin plats i berättelsen.

Av levnadsödena känner jag mest för Lena. Hennes familj fick göra en klassresa nedåt när hennes man, Janson, spelade bort huset och sitt jobb som speditör. De fick sälja radhuset och flytta till en lägenhet i ett sämre område. Lena samlar kraft varje dag för att gå till arbetet, prata med kollegor och hålla modet uppe, men kan ju inte styra över sina närmaste människors ambitioner. Janson som inte kan hitta nytt jobb verkar vara på väg ned i spelträsket igen, och kontakten med tonårssonen är inte den bästa. Flygts skildringar av livet i den slitna tvåan är så täta att jag flämtar till av syrebrist ibland.

Även Torbjörn Flygts senaste bok, Verkan, beskrev ett samhälle med motsättningar och misstänksamhet på väg mot en eruption. Den här gången flyttar han fokus istället ett steg närmare, zoomar in ett antal individer och låter dem ta ett steg längre in i katastrofen. Tack och lov förfaller han inte till rena eländesskildringar, utan behåller en nykter, klar röst så att det är handlingen, inte läsarens oro, som står i centrum. Det är mycket skickligt gjort. Enligt mig är Torbjörn Flygt en av våra bästa samtida författare.

Fler böcker av Torbjörn Flygt:
Underdog
Verkan

The Gum Thief av Douglas Coupland

De böcker av Douglas Coupland som jag har läst har alla skänkt mig tröst. De får mig att känna att Coupland ser på alla människor i den moderna världen, ser speciellt ömt på dem som känner sig övergivna och olyckliga, och skriver en bok som ger dem ett nytt och bättre öde. Även om en del av historierna är osannolika, så känns det ändå trösterikt att få tro ett ögonblick att även de mest tilltufsade individerna kan få ett lyckligt slut.

När jag börjar läsa The Gum Thief tror jag ett tag att Coupland har spegelvänt sin formel. Han börjar i en grå utgångspunkt, och sedan börjar situationen försämras. Och det stämmer att lyckan inte börjar skina över huvudpersonerna genast, men om man ser till hur de hittar varandras vänskap och funderar igenom sina liv, så visar boken nyanser i historien om vägen till ett bättre liv. Och till skillnad från de nästan övernaturligt gynnsamma omständigheterna i t.ex Eleonor Rigby, så låter Coupland sina protagonister jobba sig fram till att kunna göra bättre livsval på egen hand. Det är ju faktiskt ännu mer hoppfullt.

En sak som tog emot i början av boken var hur det är meningen att den kommit till. Roger och Bethany, udda kollegor på en erbarmligt tråkig arbetsplats, skriver meddelanden till varandra i Rogers anteckningsbok, som han glömde i fikarummet en gång. Roger börjar också hitta på och skriva ned vad Bethany skulle kunna tänka, vilket Bethany tycker är litet skumt men kul. Kanske litet väl komplicerat för att vara trovärdigt? Men efter några kapitel lägger sig mina protester, jag accepterar upplägget och dras in i historien.

Det visar sig att "att berätta en historia" är ett av bokens mest centrala tema. Roger har författarambitioner, och inflikat får vi läsa några sidor ur hans framväxande romanförsök, Glove Pond. Det är en blek kopia av Vem är rädd för Virginia Woolf?, mycket mycket sämre än originalet, och med händelser ur Rogers och Bethanys liv klumpigt invävda i historian. (Det kan inte ha varit lätt för Coupland att skriva så taffligt! Eller kanske tyckte han att det var jätteroligt?) Men Bethany älskar att läsa vad Roger skriver. Så levande har Bethany hunnit bli för mig att jag är glad för att hon hittat något hon tycker om. Dessutom får jag anledning att fundera på hur något som är dåligt i någons ögon kan vara fantastiskt för någon annan.

Bethany och Roger är olika personligheter, och när jag nu accepterat att de meddelar sig genom att skriva till varandra, kan jag också acceptera att de uttrycker sig så väl fastän de inte har någon större vana att skriva (förutom Roger). På Bethanys funderingar märker man att hon är riktigt skärpt. En bit in i boken kommer också en kort uppsats som hon skrev på en kurs i skolan, en historia ur en brödskivas synvinkel om hur det känns att bli smörad. Wow! Den uppsatsen är riktigt bra! Så bra att jag faktiskt börjar längta efter att skriva själv, och efter att äta rostat bröd med smör. Och ändå fick hon dåligt betyg på uppsatsen av en robotliknande lärare.

Det börjar hända saker i personernas liv. Efter hand gäller meddelandena inte bara fiktion och det dagliga slitet på kontorsvaruhuset, utan allvarligare saker. Det blir riktigt spännande, och det personerna försöker göra med sina liv får mig att hålla tummarna för dem och längta tillbaka till boken varje dag. Än en gång måste jag säga att Douglas Coupland är en mycket sympatisk författare. Hans böcker får mig att känna mig sedd och omtyckt i en omtumlande värld.

Fler böcker av Douglas Coupland:

Generation X
Shampoo Planet
Life After God
Girlfriend in a Coma
Miss Wyoming
All Families are Psychotic 
Hey Nostradamus!

JPod

Sthlm Jazzfest 09, femte dagen

Det är grått väder och regn i luften när jazzfestivalens sista dag startar. På scenen står Still Black Still Proud, en grupp som med sin tribut till James Brown spelar såväl hans låtar som inspirerande musik från The Mahotella Queens, tre dansantakvinnor från Sydafrika. Det är riktigt bra! Musikerna är fulla av energi och glädje, och de har god publikkontakt. Efter några dagar i solen på Skeppsholmen har min hudfärg gått från kritvit till varmt brunrosa, men musikerna försäkrar oss alla att det inte handlar om ras när vi alla sjunger med i "I'm black and I'm proud!" Say it loud! Säg det på engelska, och på wolof och zulu, även om det är svårt att uttala... Det gråa molntäcket spricker inte upp, men på något sätt bryter ändå solen fram under den här fina konserten.

En god uppföljare på lilla scenen är Pauline, med sitt kompetenta kompband med blåssektion och personliga körkillar. Hennes pop-soul-låtar är riktigt bra, och hon har personlighet och röst för att bära fram dem.

Tillbaka vid stora scenen: en konsert med klippan Booker T. Det är ett rockigt band han har med sig, men det finns mycket hjärta i hans funk-soul. Förutom de gamla klassikerna Green Onions och Born under a bad sign spelar han låtar från sitt nya album, och tonen när han spelar på orgeln är så personlig att det låter som en sångröst - jag kan nästan höra orden i melodierna.

Nästa konsert, Magnus Carlsson & the Moon Ray Quintet var också en positiv överraskning: skönt jazzsound med några psykedeliska utflykter. Magnus Carlsson är en habil sångare när han hanterar de pärlor man fiskat fram 1900-talets låtskatt. Om jag igår klagade på att jag inte hörde tillräckligt mycket av Goran Kajfes och Per Ruskträsk Johansson, så blev jag desto nöjdare idag. Killarnas arrangemang av låtarna var gedigna, och deras egna insatser klart godkända.

Den moderna soulprinsen Raphael Saadiq är en gentleman och en showman. Han är en bra sångare och musiker, och ger publiken allt med sin klara röst och stora inlevelse. Jag kanske hade väntat mig för mycket av hans konsert, men fastän den gick litet på tomgång ibland var den ju innehållsrik och ett nöje att uppleva.

Jag blir inte alltid odelat förtjust i "stora" röster, speciellt inte när de återfinns hon unga, nyss upptäckta underbarn. För mig låter de ofta som en uppblåst ballong som jag tror mig skall spricka när som helst. Precis så kände jag för Joss Stone när hon slog igenom för några år sedan; fastän jag inte alls tyckte hennes röst var dålig, var den inte den sortens stämma som jag uppskattar mest. När man är sexton år gammal har man heller aldrig, hur mycket man än tror det själv, den erfarenhet som krävs för att fylla krävande sånger med innehåll. Självklart unnar jag Joss Stone hennes framgång, och jag tyckte om hennes konsert på stora scenen. Nya singeln låter bra! Men musiken går varken in i hjärnan eller hjärtat på mig.

På jazzfestivalen är de "långa" konserterna på stora scenen en timme och en kvart (och de korta är en timme långa). Att Erykah Badu ändå var så sen till sin spelning tyckte jag var respektlöst mot publiken. En kvart efter utsatt tid började en DJ spela snuttar av Michael Jackson-låtar. Det började ju inte bra. Men till slut kom ändå den lilla damen upp på scenen. I kritvit kappa, enorm quiltad Chanelväska och en stor hög hatt stegade hon fram till en laptop på scenen och började dirigera musiken från den. Med udda start och stopp av musiken, stela rörelser och riff från såväl Jean Michel Jarre och Kraftwerk gav hon intryck av en besökare från framtiden - en 80-talsframtid, dessutom. Trots att jag inte varit någon beundrare av Erykah Badu, trots att kvällen var sen och jag var trött, trots att folk stod på bänkarna framför mig så att jag knappt såg något, blev jag fascinerad av den lilla tuffa kvinnan med fräck röst och egensinniga låtar. Vilken musik, vilken närvaro, vilken stämning! New Amerykah, oh yes!

Det var en bra avslutning på hela festivalen. Jag är också jätteglad att sista dagen faktiskt var den bästa, med konsert efter konsert bräddfyllda av kärlek och spelglädje. Det var med vemod jag klippte av mig jazzpride-armbandet, den regnbågsfärgade inträdesbiljetten jag haft kring handleden de senaste fem dagarna.

Sthlm Jazzfest 09, första dagen
Sthlm Jazzfest 09, andra dagen
Sthlm Jazzfest 09, tredje dagen
Sthlm Jazzfest 09, fjärde dagen

Sthlm Jazzfest 09, fjärde dagen

Lördagens första konsert blev för mig Magdalena Konefal & The Rebirth Station. Med blåssektion, körsångerskor, stadigt funkigt komp var hennes pop-soul, som det visade sig, dagens bästa upplevelse. Magdalena Konefal har en fin röst och riktigt goda låtar, och jag hoppas att jag får höra mer av henne!

I de allra flesta fallen är ljudet på jazzfestivalen riktigt bra. Tyvärr är det en hel del större artister som väljer att vrida upp ljudet till elva, för de tror att det "måste" bli en svängig show då. Det blir det inte. Klangbilden förvrängs, balansen mellan instrumenten rubbas och nyanser försvinner. Det misstaget hade JR Walkers All Star Band begått, men jag tror inte heller att man bara kan skylla på högtalarna att det lät falskt. Visst var den stora publiken glad över att få höra och klappa med i gamla Motown-hits och ett Michael Jackson-medley, men allt lät förvånansvärt anonymt och inte särskilt bra.

Guru's Jazzmatazz feat. Solar and the 7 Grand Players hade skruvat upp ljudet inte bara till elva utan till femtielva. Basljuden dånade så att asfalten skakade. Men det var för litet jazz och för mycket hiphop för mig. Det kom in en kille (Nicholas Ali) och spelade trumpet, och det var ju litet kul. Men i övrigt var det för litet melodi och för tråkigt för min smak.

I samma ögonblick som Gilberto Gil gick på scenen började det regna. Mitt redan låga intresse för Tropicalismo sjönk ytterligare några snäpp. Ett svampfynd av paraplyer sköt upp medan jag ålade mig in i min mysiga regn-anorak. När jag sitter under plastkappan, varm och torr och med huvan ihopdragen intill ansiktet som Kenny McCormick, infinner sig alltid ett starkt inre lugn som kan låta mig sitta igenom vilken regnstorm som helst. Men när regnet lättade och folk runt omkring började tända cigaretter, tröttnade jag och passade på att gå hem. Idag hade jag gärna lyssnat på jazz i Auditoriet inomhus! Sämsta dagen hittills, enligt mig.

Sthlm Jazzfest 09, första dagen
Sthlm Jazzfest 09, andra dagen
Sthlm Jazzfest 09, tredje dagen
Sthlm Jazzfest 09, femte dagen

Stockholm Jazzfest 09, tredje dagen

Vädret på jazzfestivalen har varit fantastiskt alla dagar hittills: soligt och varmt, med milda vindar som har svalkat om kvällarna. Sofia Jannok anmärker själv på att de flesta av hennes sånger handlar om vinter och kyla, men de är en glädje att lyssna på även i solsken. Med jazziga bakgrunder blir hennes musik en riktigt fin blandning av traditionell jojk och jazz med verkligt personligt uttryck.

Het Sommar med Lennart Åberg Band var också en bra konsert. Jan Johanssons musik är ju tacksam att framföra, men det krävs också goda arrangemang och solister, och det fanns på plats. Speciellt Bobo Stenson, Johan Hörlen och Lennart Åberg själv gjorde goda insatser. Jag hade gärna velat höra mer av Christian Spering, men hans basspel var ändå en viktig ingrediens i klangen. Och så Mattias Ståhl på vibrafon! Näst efter hammondorgel är vibrafon något jag önskar mig mer av i jazzen. Mer vibbra åt folket!

Jag gillar Oddjob, men deras konserter kan svaja en hel del kvalitetsmässigt. Konserten på jazzfestivalens nya scen var inte riktigt lika tight som den de höll på Fasching i vintras, men det var skönt att få höra deras groove när rymdskeppet landade och lyfte igen. Daniel Karlssons pianospel är riktigt bra. Fast litet mer och hårdare trumpet och sax skulle jag gärna höra! Ibland kändes det som att Per Ruskträsk Johansson och Goran Kajfeš outsourcat jobbet till det övriga bandet och bara gled. Hallå, killar, ni är ju bra, jag vill höra er spela!

Tributen till Nina Simone på stora scenen är festivalens höjdpunkt hittills för mig. Så här låter det när goda sångerskor tar över! Musikerna på scenen har själva spelat med Nina Simone tidigare. De var utmärkta, och ofta föredömligt sparsamma för att ge all plats åt Lizz Wright, Lisa Simone Kelly (Nina Simones dotter), Angelique Kidjo och Dianne Reeves. I tur och ordning kom de fyra kvinnorna in och sjöng några nummer var ur Nina Simones låtskatt, med stark personlig prägel och stor glädje. För mig hade de gärna fått ta en timme var, men konserten var så väl upplagd att såväl sångerskorna som musiken och texterna fick tillbörligt utrymme. I nästa runda sjöng kvinnorna närmare Simones egna starka uttryck (förutom Diane Reeves som är ett eget underbart universum), sånger med stora och nakna känslor. Helt gudomlig var den stora finalen, där de fyra sångerskorna sjöng varsin vers av fantastiska Four Women. En vers var, bara ett par meningar i varje, men varje ord och varje ton förmedlar ett kvinnoliv rakt in i hjärtat.

I en annan klass men fin på sitt eget sätt var Josefine Lindstrands konsert. Det var synd att det var så tomt framför scenen. Men alla hade väl bänkat sig inför SMV - The Thunder Tour. Basisten i en grupp är otroligt viktig och ofta underskattad. Tre superbasister på scen samtidigt, hur kan det gå? Jo, Stanley Clarke, Marcus Miller och Victor Wooten samarbetar fint och får dessutom ta plats var för sig, och visa upp hur varierad musik från en bas kan låta. Gitarrer var bannlysta från scenen; det närmaste var de elektroniska strängljuden från keyboardisten. Avslutningen med Michael Jacksons Beat It var röjig och ändå stämningsfull.

Jag är jätteledsen att jag missade Jacob Karlzons konsert på nya scenen, men jag vågade inte lämna min plats inför Sonny Rollins' konsert. Denne gigant! I lilla Stockholm! Som livet går åt våra jordiska kroppar - mannen haltade in på scenen, krum över sin saxofon. Men när han väl börjat spela, var han inte stel längre. Med sin vackra ton levererade han solo efter solo, en rödskimrande guldfisk i det blågröna akvarium av ljus som stora scenen utgjorde. Kanske var solona inte så varierade under första halvan av konserten. Mot slutet växlade dock hela ensemblen upp till högre tempo och stämning. Jag är mycket glad att jag fick höra Sonny Rollins på jazzfestivalen.

Sthlm Jazzfest 09, första dagen
Sthlm Jazzfest 09, andra dagen
Sthlm Jazzfest 09, fjärde dagen
Sthlm Jazzfest 09, femte dagen

Sthlm Jazzfest 09, andra dagen

Jazz, jazz, jazz! Så mycket härlig jazz i solen på Skeppsholmen. Jag kom fram i tid till att Roy Hargrove Big Band började spela. De var inte dåliga, men jag fick litet skolorkester-vibbar av dem. En mycket begåvad men litet oengagerad skolorkester. Musikerna var kompetenta, och arrangemangen hade sköna harmonier, men solovändorna framme vid scenkanten var litet opersonliga. Som tur var steg tempot och temperaturen rejält i de tre sista låtarna till en bra avslutning.

Idag bestämde jag mig för att inte ens gå in en enda liten sväng för att lyssna på artisterna i Auditoriet, fastän jag var intresserad av flera av dem. Det var bara litet för krångligt att gå dit, särskilt när det var så många bra konserter på de två utomhusscenerna. Med tre scener igång samtidigt är det alltid några artister man missar, och det tycker jag är synd. Jag är mycket nöjd med att konserterna avlöser varandra på Stora och Nya scenen, och önskar bara att konserterna som lagts i Auditoriet hade fördelats på lediga tider däremellan.

Bandet Headhunters startades av Herbie Hancock och uppträdde på nya scenen i sin senaste version. Cantaloupe Island var förstås ett självklart nummer för bandet. De coola musikerna levererade hårt svängande solon utan att röra en min, men det gick inte att missa spelglädjen. Lika tighta var McCoy Tyner Trio med Bill Frisell som tog över på stora scenen strax efter.

I flera veckor har jag sett klisterlappar med texten Magnus Lindgren Batucada Jazz, och nu fick jag höra dem live. Många bra musiker inspireras av sydamerikansk musik någon gång under sin karriär, och oftast brukar jag inte intressera mig för det. Men i Magnus Lindgrens version tar han in en stor hårt svängande grupp percussionister för att fylla ut kompet, vilket ger latin-känslan utan att han själv behöver tappa jazz-soundet. Det är bra! Jo, jag hinner tröttna litet när jag tycker att rytmen har hakat upp sig, men på det stora hela var konserten en positiv överraskning.

Nu kommer jag att låta tråkig, men lika litet som sydamerikansk musik intresserar mig svensk folkmusik. Jag är dock öppen för allt som ställs upp på Jazzfestivalens scener. Tre folkmusiker (fiol, altfiol, cello) och Magnus Broo på trumpet var just vad Palle Danielsson tagit in till sin kvartett. Precis som i Magnum Mysterium igår så hände det lite för ofta att de två musikstilarna sönderföll i två separata halvor. Det blir ju extra tydligt varje gång den ena halvan troget följer noter och den andra är jazz som skapats i ögonblicket. Men när stråkarnas aggressiva skalor fick bli en del av ett crescendo tillsammans med de andra instrumenten, då lät det som allra bäst.

Området framför scenen där Mike Stern och hans otroligt tighta band spelade var full av hängivna fans. Sammanhållningen och drivet var konstant under konserten, och musikernas virtuositet var imponerande.

En riktigt fin avslutning på kvällen var Jimmy Cobb's So What Band, som spelade en tribut till Miles Davis' mästerverk Kind of Blue. Samspelta och koncentrerade, men ändå avslappnade goda musiker kan skapa magi, speciellt när de har så gudainspirerade låtar som So What och All Blues att utgå från. Att sitta framför den upplysta scenen medan solen går ned och höra Miles Davis' genialiska musik är något att drömma om länge.

Sthlm Jazzfest 09, första dagen
Sthlm Jazzfest 09, tredje dagen
Sthlm Jazzfest 09, fjärde dagen
Sthlm Jazzfest 09, femte dagen

Sthlm Jazzfest 09, första dagen

Första dagen av Sthlm Jazzfest var vikt åt bluesen. Bluesartisterna fick den stora scenen, och på den mindre scenen trängdes jazzmusikerna och deras fans. Jag kom inte i tid för att hinna höra alla artister från första början, men hade tänkt lyssna på Elin Larsson i Auditoriet, den nya scenen inne på Moderna Muséet. Men när jag såg den långa kön av åhörare som ännu inte släppts in fem minuter efter att konserten skulle börjat, vände jag och satte mig i solen med Dr. John och hans piano. Det var en bra inledning. Sol på Skeppsholmen, så somrigt!

Ännu bättre blev det när Jonas Kullhammar Quartet intog den lilla scenen. De inledde med sköna Snake City av Kullhammar. Denna supergrupp (Kullhammar sax, Torbjörn Gulz piano, Jonas Holgersson trummor och Torbjörn Zetterberg bas) fick sedan besök av en parad av stjärnor: Suranjana Ghosh på tablas, Robert Östlund på steel guitar, Nina Ramsby på sång och Goran Kajfes på trumpet. Tablas-ljudet var en mycket god partner till pianot i Gulz' låt om en springade råtta, liksom i det intensiva trumsolot i sista låten.

På varje konsert jag hört Torbjörn Zetterberg spela har man kommenterat hans civilstånd (ofta nykrossat hjärta)! Jag hade nästan anmält mig frivillig för att åtgärda det, fast ändrade mig när jag hörde en låt han skrivit när han var nykär, som fick mina ögon att tåras av sorg. Nu var jag inte den första som missförstod gruppens låtar; det fick vi lyckade prov på under hela timmen. Kullhammars låt Morsan och farsan handlade egentligen om besvikelse, men med Nina Ramsbys vackra text och sång blev det en riktigt fin hyllning till föräldrar som står bakom en i vått och torrt.

Tillbaka vid stora scenen fick vi en hitkavalkad med legenden Allen Toussaint. Låtar han skrivit som andra spelat in lät sköna och kraftfulla med det kompetenta bandet och hans sköna pianospel.

Lee Ritenour och hans tighta band spelade mycket bra jazz med styrka och känsla. Hans gitarr kunde både skapa energi och driv, och klinga mjukt och melodiskt. Patrice Rushen på piano var också en klippa i bandet.

Därefter ställde jag mig i kön till Auditoriet och stod där tålmodigt tills dörrarna öppnades, än en gång fem minuter för sent. Det är inte så bra när logistiken fallerar så, tycker jag, även om salen är tänkt för konserter som kräver finjusterad akustik vilket kan ta tid att ordna. Vi som bänkade oss fick höra Magnum Mysterium: Jan Lundgren, Lars Danielsson, Gustaf Sjökvist och medlemmar ur Gustaf Sjökvist Kammarkör. Renässansverk för kör, skriven av Orlando di Lasso och Monteverdi, blandades med moderna inslag av Lundgren och Danielsson på piano respektive bas. Till största delen lät det som sakrala körverk, då och då avbrutna av stillsam folktons-jazz. Vackert, men ingen sammanblandning och helhet av de två musikstilarna. Men ibland, när instrumenten följde och kommenterade kören, då blev det riktigt vackert och spännande. Jag önskar att verket hade innehållit mer av just det.

Det sista jag hörde var Richard Galliano Quartet, ännu en supergrupp med begåvade artister som spelar ihop. Gallianos dragspel ger dem ett eget sound, med förankring i både modern jazz och jazz med trettiotalssound. Härligt!

Sthlm Jazzfest 09, andra dagen
Sthlm Jazzfest 09, tredje dagen
Sthlm Jazzfest 09, fjärde dagen
Sthlm Jazzfest 09, femte dagen

Trådarna i väven av Uzma Aslam Khan

Jag tycker det är viktigt att försöka ta reda på mer om delar av världen jag inte känner till så väl. Trådarna i väven utspelar sig till största delen i Pakistan, och det intresserade mig. Att boken var klumpigt skriven ursäktade jag med att den var skriven i en annan berättartradition, och att det nog varit svårt att översätta från urdu. Men efter hundra sidor såg jag att originalet var skrivet på engelska, och då föll de båda argumenten.

Visst har jag fått litet mer insikt i hur livet kan te sig i Pakistan, men det borde finnas bättre böcker än den här. Till en början irriterar jag mig på hur stereotypt en del personer är beskrivna. Det gäller både huvudpersonen Daanish's korkade storbröstade flickvänner i "Ammrika", och hans landsman och medpassagerare på planet hem, Khurram, bullrig och påflugen.

Det är alltid svårt att föra fram politiskt menade åsikter utan att det blir pamflett-artat, och under Uzma Aslam Khans penna blir de passagerna mycket klumpiga. Sedan är det så att boken beskrivs som en kärlekshistoria mellan Daanish och Dia, en självständig ung kvinna i Daanish's pakistanska hemstad. Den romansen börjar, fortgår och slutar som en historia klippt ur en Harlekinroman, och det är inte bra. Varken de unga tu eller deras kärlek känns levande för mig.

De bästa delarna av boken är de som berättas om Salaamat, som kommer från en fattigare familj och lever ett hårt liv i utkanten av de andras. Från barndomen hunsas han och behandlas som mindre värd av såväl sin familj som dem som kommer och konkurrerar om deras jobb. Men det är i kapitlet som beskriver hur han arbetar med att rusta upp de fantasifullt dekorerade bussarna i staden som jag får en känsla för miljön, konkurrensen, pulsen i landet, och för hans privata drömmar om kärlek och hämnd. Likaså är kapitlen om hur han ansluter sig till en nationell rebellrörelse fruktansvärt brutala och skrämmande, men så äkta och engagerande. I övrigt är boken inte särskilt välskriven, och det är synd.

Prins Eugens konstgalleri på Waldemarsudde

Prins Eugen var en stor konstvän. Inte bara var han själv en god målare, han intresserade sig också för sina medkonstnärer och strömningarna i tiden. Förutom att skaffa en stor samling av samtida verk av begåvade landsmän, valde han att göra dem tillgängliga för allmänheten. Bevarade foton från hans gedigna utställning 1939 gör att man kan rekonstruera hela utställningen, kompletterat med ytterligare målningar (bland annat flera porträtt av målarprinsen själv) i de två salar som tillkommit sedan dess.

Det första rummet man kommer in i som besökare är tätt behängt med tavlor, så tätt att man bara skymtar den röda väggen bakom. Men verken kan mycket väl hävda sig mot den starka färgen: motiven (människor och landskap) är uppbyggda av distinkta färgfält, modiga färgval fyllda av energi. Leander Engström, Isaac Grünewald och de övriga konstnärerna är mycket goda representanter för modernismen.

Färgerna och motiven på tavlorna i nästa rum är något mer stillsamma och harmoniska, men ändå tydligt tidiga 1900-talsverk. Salen där enbart verk av prins Eugen är hängda vittnar om att han kunde sitt hantverk. De små bilderna från Italien är utsökta. I övrigt ser man att han har provat sig igenom olika stilar och kompositioner inspirerad av stora samtida konstnärer, som Carl Fredrik Hill.

Tar man en sväng genom det hjärtslitande vackra slottet, kan man även se den intressanta utställningen Vitt, vitt, vitt. Nästan alla verk är försedda med små varningar om att de inte får beröras. Det är tur att man påminns om det så ofta, för många av dem ser inbjudande ut. Men efter den inledande rundan bland 1939 års guldgossar har jag svårt att ge de moderna verken det intresse de behöver för att få tyngd. Kanske borde jag rekommendera att man ser utställningarna i den omvända ordningen.

Länk till Waldemarsuddes sida om utställningen

Mitt namn är röd av Orhan Pamuk

Efter flera års längtan får jag äntligen läsa den enda "färg-boken" av Orhan Pamuk som jag inte läst än. Jag tycker speciellt mycket om historier där berättarrösten växlar mellan de olika karaktärerna, och det är precis så som den här boken är uppbyggd. I varje rubrik presenterar sig den tillfällige berättaren, och det börjar extra spännande med kapitlet "Jag är ett lik". En man har mördats, han mördades för några dagar sedan, och på några sidor berättar han vad som hände, om sitt liv, och vad han längtar tillbaka till.

Längre fram tar mannen som dödade honom till orda, under rubriken "Jag kommer att bli känd som mördare". De båda talar om en konflikt inom miniatyrmålarnas skara, en konflikt som gäller att några av dem börjat ta intryck av de frankiska målarnas stil. Jag måste erkänna att jag är litet förvirrad i början, men efter några kapitel börjar historien ta form.

Det är naturligtvis inget förbiseende av Pamuk att sympatierna och motsättningarna mellan "det nya" och "det gamla" (eller det österländska och det västerländska) är blandade mellan och inom alla människor i berättelsen. Det är ett tema som han behandlar grundligt och fascinerande i många av sina böcker, såsom Den vita borgen och Det nya livet. Nostalgin för det gamla, inhemska, och kvaliteten hos det behandlas inkännande och intresseväckande. Men även kvaliteten och dragningskraften hos det nya, utländska läggs fram, och de båda ståndpunkterna tvinnas kring varandra så att man förstår att det inte är en motsättning mellan gott och ont, utan mycket mer komplicerat än så.

Miniatyrmålarna får stort utrymme för att förklara skönheten i de enskilda bilder de håller på med; kompositionen, förtrogenheten med de tidigare mästarna, och framför allt den stiliserade framställningen som skall representera en bild som inte avbildar verkligheten, utan hur varje föremål ser ut i Allahs ögon. De personporträtt målade i frankisk stil som man sett eller hört talas om är hädiska och vulgära på mer än ett sätt; för att de sätter en människa eller kanske till och med en hund i centrum och gör den till bildens medelpunkt, och för att de visar föremål och personer på samma sätt som vem som helst på gatan kan se dem.

Samtidigt märks en stor fascination för den frankiska stilen. Dels skulle det tillåta de enskilda målarna att utveckla sin egen stil, bli kända och ihågkomna för sitt eget namn istället för hur väl de kunnat kopiera gamla mästare. Dels hör vi i många kortare berättelser hur paschor och sultaner genom tiderna övertalat miniatyrmålare att måla in sina ansikten på hjältarna i de klassiska sagorna, så det är inget nytt att människor längtat efter att få odödliggöra sig själva med porträttlika avbildningar.

Målarna känner alla på sig att deras rena, stiliserade målningar kommer att bli omoderna och glömmas bort till förmån för den frankiska stilen, men de befinner sig i olika stadier av förnekelse eller motstånd. Dessutom är de medvetna om att alla vackra bilder de lagt ned dagar och månader på är förgängliga, så som mäster Osman förklarar här:

... Likgiltigheten, tiden och katastrofen kommer att förstöra våra konstverk. ... Glupska, skamlösa möss kommer att gnaga sönder dessa sidor; termiter, maskar och tusentals olika insekter kommer att förstöra våra handskrifter. Inbindningar kommer att vittra sönder och sidor att falla ut. Kvinnor som tänder spiseln, tjuvar, likgiltiga tjänare och barn kommer tanklöst att riva ut sidor och bilder. Barn till prinsar kommer att förstöra illustrationerna med sina leksakspennor. De kommer att svärta ned figurernas ögon, använda sidorna för att snyta sig i och rita i marginalerna med svart bläck. ...

Så här långt har jag hunnit berätta utan att nämna huvudpersonerna, Kara och Shekure och deras komplicerade kärlekshistoria! Kara har varit borta från Istanbul i tolv år, men har hållit sin ungdomliga förälskelse i kusinen Shekure vid liv hela tiden. Shekure som nu är änka med två små söner vill inte och kan inte älska honom och gifta sig med honom utan att det skapar nya problem för henne och pojkarna. Deras kärleksförvecklingar står ibland för rara, komiska inslag i berättelsen, och ibland för allvarliga situationer av hot och olycka som flätas in i det större mysteriet med den mördade miniatyrmålaren. Än en gång ett kriminalfall, alltså, och jag som säger att jag inte gillar deckare! Men åter igen; det är en spännande och välskriven historia, och mordgåtan engagerar mig verkligen. Jag blir också riktigt intresserad av att fördjupa mig i hur de noggrant målade bilderna ser ut. Fantasin hjälper mig en bit, och med Orhan Pamuks kärleksfulla beskrivningar i bakhuvudet skall jag nog ha tålamodet att sätta mig in i bildernas historia.

Andra böcker av Orhan Pamuk:
Det tysta huset
Snö
Oskuldens museum

Prefab Sprout, underskattade genier

Det var en fantastisk upplevelse att plocka fram Prefab Sprouts album From Langley Park to Memphis igen efter att ha glömt det i några år. Känslan kan väl bäst beskrivas av Prefab Sprout själva... i den underbara låten I remember that:



Även om Paddy McAloon var den gudabenådade låtskrivaren och sångaren, var det hela bandet som skapade atmosfären och det mjuka soundet. Redan på skivan innan, Steve McQueen, hade också Thomas Dolby hjälpt till att producera fram den tindrande atmosfären, som här i Appetite:



Den stora hitten från plattan From Langley Park to Memphis blev förstås den lekfulla King of Rock 'n' Roll. Den glada, studsande melodin är spralligare än brukligt för en Prefab Sprout-låt, men lyssnar man en gång till är ändå en stark sång med intressanta ackord som skulle kunna leva länge och låta intressant även i annorlunda arrangemang. Refrängen är skrattretande enkel, men texten är inte bara naiv utan innehåller fler tänkvärdheter än det mesta man kan höra på radion.



Prefab Sprouts sångtexter är ofta litet gammaldags i sin blick på världen: som någon som försöker förstå sig på en förändrad värld, blandat med kloka ord från någon som har erfarit mycket och nu lutar sig tillbaka i tankar. Ibland är sångerna melankoliska, men oftast hoppfulla.



Melodierna är på något sätt återhållna, även när de har ett så starkt driv som t.ex. Looking for Atlantis. Det skapar en energi som inte får en att vilja stampa och skrika högt, utan en energi som snarare växer i intensitet inuti sig själv - och inuti mitt hjärta, kan jag erkänna. Och inte skall man glömma Paddy McAloons gudabenådade sångröst, vacker och mjuk men ändå så stark.



Döm om min glädje när jag nyligen fick reda på att det kommer att komma ett album med nya låtar av Prefab Sprout snart, redan i september! Let's Change the World With Music heter det. Ja, det ställer jag gärna upp på! Efter det jag hört genom åren om Paddy McAloons ögonsjukdom och (tillfälliga) blindhet, har jag oroat mig för honom. Men inte behöver han ha blivit svagare av problemen, särskilt inte om han har hörseln i behåll. Jag försöker att inte skruva upp mina förväntningar för mycket, men jag kan säga att jag längtar efter skivan riktigt, riktigt mycket. Guess this world needs its dreamers...

Bilder från Odessa

Nu har jag laddat upp bilder från Odessa till mina senaste poster. Kan ni se hur vackert det är? Jag hoppas att många får lust att åka dit för att leva som tidlösa livsnjutare, kosmopoliter och kulturella finsmakare i några veckor!

Muséet för rysk konst i Odessa

Inte långt från Odessas centrum, i ännu ett av alla vackra palats i staden, inryms ett museum för rysk konst. I den gamla balsalen, den stora matsalen och alla andra vackra rum finns tavlor målade av inhemska mästare i det vidsträckta ryska riket. Där finns flera mindre samlingar av konstnärer jag inte kände till sedan innan, men som jag uppskattar vid första anblicken. De flesta av målningarna är mycket realistiskt och detaljerat målade, och oftast med stor kärlek till motivet.

Jag överraskas av att naturmålarna funnit så ovanliga motiv, bland alla mellaneuropeiska landskap jag studerat vid universitetet: fågelsträck över en kvällshimmel, biodlare vid sina bikupor på en sommardag så het att det känns i luften, barn och ankor som kliver genom en djup vattenpöl dar hjulspår korsar varandra på väg ned i vattnet. Mycket sympatiskt och intressant.

Nikolaj Ge, Quod est veritas? (1890)

En viktig tavla med spännande bakgrund som hänger på muséets vägg är Nikolai Ges målning av Kristus framför Pilatus, frågande "Vad är sanning?" (Quod est veritas?) Framställningen av en plågad Kristus i skuggan framför en välmående, solbelyst Pilatus var ett brott mot den gängse bilden av Kristus som stark och segrande, och likaså en fortackt kritik mot överheten som orättfardigt skodde sig på de svagare.

Under huset finns en härligt sval och utsmyckad grotta utgrävd, liksom en av alla tusentals ingångar till de historiskt viktiga katakomberna under Odessa. Ingången och den falska träbron som skall lura inkräktare är avspärrade, så vi slipper irra bort oss och falla ned i en stencell! Jag rekommenderar att man låter en av de hängivna guiderna leda en runt i muséet och ned i den svalkande underjorden.

Rigoletto på operan i Odessa

Som jag sagt flera gånger är Verdi en stor favorit bland operakompositörerna. Ändå hade jag inte sett eller hört Rigoletto i sin helhet innan jag bänkade mig på rad 11 i Odessas underbara operahus, och hade dålig koll på handlingen. Men musiken och spelet på scenen gjorde att jag ganska lätt kunde hänga med i allt som hände.

I den vackra musiken är det ständigt en mörk, varnande ton närvarande, som ger historien en dramatisk och hotfull stämning. Och ja, det liderliga och hjärtlosa hovet kring hertigen av Mantua utgör ett hot mot hovnarren Rigolettos oskyldiga dotter Gilda, som han håller inlåst bakom portarna till sitt hus, gömd för allas blickar.

Den vackra scenridån i Odessas operahus

Nej, Gilda kan inte förbli gömd. Hertigen själv upptäcker henne och lyckas lura till sig hennes kärlek. Därefter kommer hans samvetslösa kumpaner och rövar bort Gilda och skändar henne. När Rigoletto och Gilda sjunger ut sin sorg har en svart ridå fallit ned bakom dem, så att vi ser ännu tydligare att de är ensamma och utlämnade till en hård, hjärtlos värld. Rigoletto lovar att ta hämnd på den usle hertigen.

Den medryckande valsen La donna e mobile låter ju inte alls uppiggande när man vet att den sjungs av den kärlekslöse hertigen av Mantua på väg att förföra ännu en kvinna, dessutom i lilla Gildas åsyn. Men fastän hon ser hans svek, kan hon inte sluta att älska honom. Av kärlek offrar hon sig och låter lönnmördaren som Rigoletto sänt ut efter hertigen ta henne istället. Rigoletto får en säck med en människas kropp i, tror att det är hertigen och att han har fått sin hämnd. Men när han än en gång hör La donna e mobile från ett helt annat håll, förstår han att hertigen ännu lever. Med fasa öppnar han säcken och finner sin döende dotter, som sjunger ut sin kärlek och dör i hans armar. Vilken smärta! Rigoletto, hovnarren som hånat många av hertigens fiender i deras förtvivlan, har nu själv kastats ned i en djup sorgens ravin av en förbannelse.

Scenografin till Rigoletto var rikligt påkostad och intrikat i varje scen, och alla sångare var utmärkta. Rigoletto sjöngs av en stark och säker bas, och Gilda av en sopran så vacker som en liten lärka! De båda fick med rätta extra många applåder. Operahuset i Odessa var fyllt till sista stoppade sammetsstol på denna sista föreställning för säsongen, och alla vi musikälskare njot fullt ut av denna värdiga final.

Människohamn av John Ajvide Lindqvist

John Ajvide Lindqvist är inte bara bra på att komma på spännande skräckhistorier, han är också en riktigt begåvad berättare. Nar författare som Stephen King lägger in referenser till Budweiser och andra kända märken för att skapa verklighetsförankring, och åtminstone låter sina blivande offer ha tankar och känslor, låter Ajvide Lindqvist detaljerna i huvudpersonernas liv vara lika väl utmejslade som i en historia om förlust. Personlighetsdragen och händelserna beskrivs så inkännande att de övernaturliga inslagen knappt ens skulle behövas for att skapa intresse för handlingen.

Men åh så fascinerande det blir när mysterierna pa Domarö i skärgården börjar växa fram! Vissa delar av boken vågade jag bara läsa i dagsljus, i en park, omgiven av människor. Bit för bit visar sig väven av övernaturliga villkor vara större och tätare än man kunde gissa från början. Jag är imponerad av hur Ajvide Lindqvist lyckas driva spänningen vidare i allt större förgreningar, utan att historien och gåtan glider honom ur händerna. Jo, några frågor om hur det hänger ihop från början till slut sitter jag kvar med efter läsningen, men det är småsaker i sammanhanget. På det stora hela är Människohamn en otroligt spännande och läsvard bok. John Ajvide Lindqvist har en livlig och gruvlig fantasi, sinne för hur det är att leva idag, och ett ledigt språk för att knyta samman dem båda. Jag är tacksam för alla böcker han har skrivit och kommer att skriva!

Fler böcker av John Ajvide Lindqvist:
Pappersväggar