Kulturhuset Stadsteaterns stora scen blir tät i 2025 års uppsättning av 1984. Den nästan kala scenen blir till höga väggar, ett trångt rum, en öppnad dörr till hallen, en inrutad arbetsplats, knivskarpa kanter; tack vare den mycket skickliga ljussättningen. Den klaustrofobiska känslan ökas genom att åskådarna givits hörlurar där inte bara dialogerna utan också Winston Smiths inre monolog hörs. Och i en sträng och grym diktatur är det knappt att han vågar låta sig själv spekulera fritt inuti sitt eget huvud.
De flesta känner till Storebrors slagord och ryser när vi ser skuggan av dem i delar av vår egen värld: Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka. Orden jackar enkelt in i pjäsens handling. Winston arbetar ju själv på Sanningsministeriet, med att redigera gamla tidningsartiklar så att där står det som Partiet just nu uttalar som sanning. Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna.
De två får en chans till att bli en del av en motståndsrörelse. Men har de ens någon chans att lyckas, i en så totalt genomreglerad diktatur? Deras kontaktman säger redan vid första mötet att någon förändring inte kommer att ske i deras livstid, det är deras döda skelett som kommer att få uppleva den. Så stark är deras övertygelse att de ändå säger ja. Men vad Storebrors diktatur i slutändan vill åstadkomma är att så så starka tvivel på medmänniskorna att kärleken nöts ned och ingen trygghet finns annat än att lyda Partiet.
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar