The Mimicking of Known Successes av Malka Older

Kring den stora planeten har man byggt ringar för människorna att bo på. Det vill säga, ringarna är banor för de automatiserade vagnar som tar en mellan de plattformar man byggt ut till små samhällen. Den stora planeten är Jupiter men nu kallar man den Giant, och mänskligheten fick fly dit efter att jorden förgiftats till obeboelighet. En atmoscarf att svepa runt huvudet skyddar mot Giants giftiga atmosfär, vilken bara är delvis avskärmad och alltså bjuder på vindar och ibland stormar.

Världen vi möter är litet halvt gammaldags, cozy academic - man har inte så mycket teknologi i vardagslivet utan knatar uppför branta trappor och dricker te hos varandra efter att ha hälsat på portvakten. Men när Investigator Mossa besöker sin gamla studiekamrat Pleiti är det för att be om hjälp med ett underligt dödsfall: en universitetslektor verkar ha fallit av den glest befolkade plattformen längst österut. Hur gick det till? Blev han knuffad? De bådas undersökningar ger oss fler inblickar i det nya livet, och längtan tillbaka till det gamla. I djurparken som litet retsamt kallas Mauzooleum syntes mannen tätt inpå sitt försvinnande. Det föranleder ett besök för förhör men också en kort redogörelse för den nogsamt kurerade skaran av djur vars gener forslades från jorden och väcktes till liv på den nya planeten.

Det finns en hel del logiska luckor i berättelsen The Mimicking of Known Successes, som till exempel hur man trots den uttalade resursbristen kan bygga ringar runt hela den gigantiska planeten vilka bara utnyttjas delvis, och som inte tycks undersökas och underhållas regelbundet men ändå håller för konstant trafik mellan de befolkade plattformarna. En annan är hur Mossa orkar baxa hem både en utslagen Pleiti och ytterligare en misstänkt, båda medvetslösa, trots att vi fått veta att gravitationen är starkare än på jorden. 

Dock är stämningen i kortromanen så pass lockande att jag är beredd att vänta med svaren på dylika frågor, och fortsätta läsa i världsbygget som Malka Older har påbörjat. Blandningen av nybyggaranda i en farlig, utomjordisk miljö, balansen mellan nostalgi och framstegstro, och de ymniga kafébesöken har mig fast. Betänk det faktum att Pleiti sysslar med att läsa barnböcker från nittonhundratalet för att få ledtrådar till var och hur kaniner levde och livnärde sig! Det är sällan jag faller för enbart mysigheten i en historia, men hukande i Jupiters stormar känns det som det rätta att sysselsätta sig med.