Alla sliter för brödfödan när Eugen Hinkemann kommer tillbaka från kriget. Det är ont om jobb, och ingen äter sig mätt eller är trygg i sitt hem. Hustrun Grete har väntat på honom men när han kommer tillbaka är han förändrad. Hinkemanns bäste vän Paul Großhahn talar om hur han bara tycks räknas i form av det jobb han kan utföra, men ingen älskar honom på riktigt. I den cyniska nya världen är liv är inte mycket värda, människor säljer sig och kastar sig i armarna på varandra, och Grete är otrogen med Paul.
Tom Silkemanns bearbetning av Ernst Tollers pjäs, och Anja Sušas regi, visar oss världen ur den skadade soldaten Hinkemanns perspektiv; i upphackade scener, krassa svårbegripliga repliker, ryckiga rörelser och en opålitlig verklighet. Om världen någonsin har varit normal och trygg, så beter sig folk underligt nu, och alla har krav på att Eugen Hinkemann skall rättfärdiga sin existens med arbete och pengar.
Det arbete som finns för Hinkemann är ett motbjudande uppträdande på stadens cirkus. I det hårda samhället är det tydligen vad folk vill se, och förskräckas över. Bland alla absurda repliker och rörelser är cirkusdirektörens presentation klar och tydlig men desto mer grym och tvingande. Bit för bit ökar absurditeterna i Hinkemanns liv tills människorna på scenen nästan liknar varelser ur en skräckfilm. Den nakna människan vrider sig framför oss i en explicit fråga om vad är det som driver livet till att bli så här, och en outtalad fråga om var människovärdet finns nu.
Hinkemann och andra pjäser från mellankrigstiden brottas med stora frågor om orättvisor och vad som finns kvar av livets mening, ofta parat med hopplöshet och med brutala underligheter i handling och framställning. Uppsättningen av Hinkemann på Dramaten 2025 är som ett förstoringsglas riktat hundra år bakåt i tiden, väl grundad i dåtidens stämningar och förutsättningar men med ett finger pekande tillbaka till vår tid.
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar