Djävulsgreppet av Lina Wolff

Även om vi accepterar att ingen riktigt kan förstå en annan människas passion, så är förhållandet mellan vår berättare och mannen hon är fäst vid mycket svårbegripligt. Vi får inte känna av något av det som drar dem samman, så varje läsare får fylla i med egna gissningar; fysisk passion, rädsla för att känna sig misslyckad om man ger upp om en man och om livet i den underbara staden Florens? Jo, en sådan (halv) förklaring är inflätad i historien; hur viktig hon känner sig (vill känna sig) för honom och efter hand också tanken att hon kan rädda dem från ett grymt öde.

Men det är mest det otrevliga i relationen vi ser; svartsjukan som tar sig olika uttryck från båda hållen. I hennes fall oro och illamående och en dum otrohetshistoria, i hans fall fysiskt våld. Det är svårt att ha sympati eller ens förståelse för någon av dem, särskilt när deras repliker låter så tillgjorda.

Han lutar sig tillbaka, funderar en stund. Sedan böjer han sig fram över bordet, tar hennes hand och säger att hon inte har något att oroa sig för. Hon har en fin liten kropp, en kropp som håller vad den lovar. Han säger också att hon är en Porsche, och en Porsche kan bli äldre, men den slutar aldrig att vara en Porsche. Han säger vidare att Porschen, som alltså är hon, under en lång tid verkar ha körts på landsväg, i sjätte växeln. Det är så gubben hon är med kör henne. Om det är så man vill köra sin bil, då kan man lika gärna skaffa en Volvo herrgårdsvagn. Han däremot, kan växla ner henne och varva upp henne. Han kan sätta foten på rätt ställe, och se till att hon bränner om alla andra. Om hon vågar.

Mitt i boken möter de båda en person som säger till berättaren just hur dumt och faktiskt löjligt och idiotiskt de beter sig. Vi kan snabbt se den personen som en ställföreträdare för oss läsare och kanske för oss när vi i verkligheten stått vid sidan om vänner som är kvar i ett destruktivt förhållande. För just de orden får vår berättare att försvara sin relation och mannen ännu mer än innan.

Som citatet visar låter vår berättare män definiera henne. Det finns ett trauma från barndomen som har bidragit till att forma hennes bild av världen och människorna. När tillvaron förvrids och blir ännu värre, växer en längtan tillbaka till det helvete hon åtminstone känner till och tror att hon kan kontrollera. 

De styltiga dialogerna viker undan för mer av miljöskildringar och en handling som tar andan ur en genom att växla upp på högvarv. Berättelsens kvaliteter börjar bli märkbara och historien fattar sitt eget djävulsgrepp om läsaren som har svårt att lägga ned boken. Vi kan tala löst om att försöka möta våra egna demoner, men berättaren i Djävulsgreppet tar orden på allvar och gör det på riktigt, även när omständigheterna är omöjliga och grymma.