Sankte Per har tappat nycklarna till himmelriket. Kan en smed hjälpa honom att smida nya? Men smeden skall ut på resa bland människorna, så Sankte Per följer med. Jag hör till den stora skara som inte känner till vad August Strindberg skrev i sin pjäs Himmelrikets nycklar men det gör inget här, det finns ingen anledning att jämföra med något annat i det smart moderniserade sagospelet. Dock, vid en titt i efterhand visar det sig att Anna Petterssons uppsättning faktiskt följer handlingen i originalmanuskriptet men på sitt egna sätt. Och Strindbergs saga är även den en skön lek med figurer ur litteraturhistorien, så varför inte spinna vidare?
Den Narcissus som Smeden, Läkaren och Sankte Per först stöter på är förstås influencer och fantastiskt beroende av rätt sorts publikkontakt och att hennes reaktioner skall synas i kameran. Riktigt nära publikkontakt sker för övrigt ett par gånger under den första timmen, det får man vara beredd på när man sitter på de första bänkraderna.
Självklart blir det några scener om ålfiske och när Ålefiskarns vals dras några varv för mycket huller om buller blir det en bra illustration av hur fantastiskt inkrökt och banal svensk samhällsdebatt ofta är. När Don Quixote anländer för att fira Romeo och Julias bröllop är gästlistan så diverse att man kan tänka sig en Monte Pythonsk villervalla inne i festsalen.
Rollfördelningen glider sömlöst mellan de fem skickliga skådespelarna på scenen, Ann-Sofie Andersson Kern, Anna-Lena Efverman, Lisbeth Johansson, Bodil Malmberg och Teresia Pettersson. Vi har många goda skådespelare i stockholmstrakten men jag är väldigt glad att nu få se begåvade människor från andra teatrar.
Och plötsligt ser vi dem inte alls. Ljud och musik blir kuslig och in på scenen smyger ett gäng läskiga gubbar. Ögonen syns igenom, och maskerna är mycket trovärdiga - så mycket att de hamnar i uncanny valley, där de blir extra otäcka för att de bara nästan liknar verkliga människor. Men så börjar gubbarna dansa till Cottoneyed Joe och plötsligt är de roliga! Och så dämpas musiken och deras gester gör dem läskiga igen. Se där skådespeleriets kraft. De två timmarna på Strindbergs Intima Teater är omtumlande och underhållande, och väl använd tid.
 |
| Foto: Per Bolkert |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar