Två stora kompositörers respektive sista stråkkvartetter stod på programmet för Minettikvartettens besök i Grünewaldsalen år 2023, men det var de två övriga verken som gjorde störst intryck på mig. Wolfgang Amadeus Mozarts Stråkkvartett i F-dur KV 590 (1790) är livligt skriven men inte riktigt lika lättsam som andra av Mozarts verk. Vid det här framförandet tyckte jag också att violan lät ostämd i flera av partierna och det gav litet extra stress.
 |
| Foto: Irène Zandel |
Men Mozart följdes av en nutida österrikare som gjorde mig ytterst fascinerad: Ángela Tröndle och hennes Stråkkvartett nr 2 – Movements from a common ground (2022). Modern musik kan vara svårlyssnad när den drar alltför mycket mot det atonala och disharmoniska, men det gjorde inte detta stycket. Det hade det jag gillar som mest: en god balans mellan långa, utforskande klanger och originella melodier. Jag var trollbunden av den långa, upprepade cellonoten som varierade i styrka tills det kändes som ett meddelande, och vilken inledde ett vackert långsamt parti för hela kvartetten.
Robert Schumanns Stråkkvartett i A-dur op 41:3 (1842) var också fin och full av energi och drama, och Minettikvartetten spelade den väl. Men konsertens vackraste verk var ändå extranumret, den långsamma satsen från Antonín Dvořáks amerikanska kvartett, där i synnerhet cellostämman var ytterst uttrycksfull. Dvořák och Tröndle vill jag nu ta och lyssna på mycket mer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar