Det är Östen som för ordet och när han berättar om sig själv framstår han som en hjälplös jättebebis, beroende av sina föräldrar och inte heller särskilt intelligent. Det är litet svårt att förstå hur han har klarat av att bo i Paris och fånga Veras intresse. Andra aktörer i boken är desto mer kunniga och berättar gärna länge och väl om till exempel de interneringsläger för tyska krigsfångar som Sverige inrättade i Dalarna. Fler hemlighållna detaljer i det socialdemokratiska folkhemsbygget plockas upp och synas, och som läsare serveras man många okända fakta med väl inmängda åsikter som får stå utan motargument.
Nu är det dags att erkänna att jag bara läste knappa hundra sidor i boken plus bläddrade framåt för att se om den blev bättre. Det blev den inte, bara sämre som det verkade. Språket är banalt och de mellanmjölkiga dialogerna håller sig länge till det banala utom när de utsäger nya sanningar. Huvudpersonen är en ointressant mes som främst är intresserad av sin egen snopp och Veras fitta. När jag läste boken funderade jag på varför den blev antagen och utgiven. Är det så att författaren Henrik Petersen är någon folk vill hålla sig väl med för att han har kända föräldrar, likt Sigge Eklund vars bok Den sista myten en gång i tiden överraskade mig med sin fantastiskt låga kvalitet? I vilket fall som helst är jag besviken över att Olof Palmes Gata trängde ut någon bättre bok som kunnat hamna på pränt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar