En väl emottagen debutbok har inte gett den vuxna Mela ro i själen, tvärtom ligger depressionen närmare än någonsin. Hon kommer tillbaka till barndomstrakterna och får bo i huset där hon växte upp. Moderns och grannarnas omsorger om henne är konkreta men djupa: ett hus att bo i, en hund till sällskap.
Vantrivseln i livet tar sig uttryck i en längtan nedåt i marken, att gräva sig ned och komma tillbaka till stället hon var en gång; och också i korta replikskiften med de vänner hon träffade då. Men alla dessa försök att röra sig utanför det vanliga är så korta och intetsägande att det blir frustrerande. Mest håller sig romanen kvar i det vi fått läsa så många gånger; en ung kvinna med depression, porträtt av människor som betytt mycket för henne, tidshopp mellan olika perioder som format hennes liv, och den tappar kontakten med det som hade kunnat göra den originell och intressant: känslan av att det övernaturliga skulle kunna vara verkligt och vara ett alternativ till livet Mela lever.
Det är som att svenska läsare antas vara, eller kanske är, alldeles för förnumstiga för att kunna hantera det, till skillnad från engelsktalande läsare och författare som kan låta det övernaturliga berika sina berättelser, som de Bookerprisvinnande The Seven Moons of Maali Almeida och Lincoln in the Bardo och Nobelprismottagare som Olga Tokarczuk och Kazuo Ishiguro. Hur många fler ångestdagböcker behöver den svenska litteraturscenen? Vad skulle hända om författarna försökte skriva med en blick för det fantastiska, som till exempel Johannes Anyuru gjort i Ixelles? Om den svenska publiken och kulturetablissemanget inte uppskattar det så får de skylla sig själva och fortsätta nöja sig med tråkiga böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar