Kungliga Filharmonikernas konsert från januari 2021 får mig att tänka på hur olika sätt man kan välja att berätta med musik. Det första verket är Maurice Ravels Une barque sur l’océan (1906), där man till en början kan höra glittret på de lugna vågorna som gungar båten, men där mörka moln drar in och gör dagen kallare och mer skrämmande. Hela orkestern och den viktiga harpan gör ett stort jobb, och ändå så låter musiken skir, aldrig överväldigande.
Redan innan solisten Frank Peter Zimmermann tar sin plats i Robert Schumanns Violinkonsert i d-moll (1853) märker vi hur orkestern trängtar efter att få uttrycka sina känslor, med dramatik och eftertryck. I Zimmermans virtuosa soloinsatser tyckte jag att jag hörde några skeva toner men kanske ligger felet i återgivningen hemma hos mig. Från de inledande upprörda tonerna kommer mer mer innerliga känslor i de vackra melodierna och harmonierna.
Bara titeln på Lili Boulangers D’un matin de printemps (1918) målar en lockande bild, men än en gång går musiken från fin och inbjudande till mer ifrågasättande och utmanande för lyssnaren, och en melodi av flitigt arbete som glider över till mer lekfulla variationer och till och med litet mjukare vila, men också en spännande avslutning i större kostym på det givande verket.
Det avslutande stycket, Albert Roussels Bacchus et Ariane-svit nr 2 (1931) är ju uttryckligen en berättelse, då det är balettmusik, men trots att musiken är njutbar känns det att den inte är den huvudsakliga berättaren, utan ett ackompanjemang (om än viktigt!) till något som skall hända inför våra ögon. Under ledning av den kunnige och alltid välkomne Alan Gilbert blir detta ett kraftprov för såväl hela orkestern som individuella insatser. Utan att det känns stressat eller spretigt har Kungliga Filharmonikerna på en dryg timme bjudit oss på fyra verk som harmonierar och kompletterar väl.
Länk till konserten på Konserthuset Play
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar