Berusade på Dramaten Play

 Ivan Vyrypajevs pjäser skulle funka bra som strömmad teater, har jag länge tänkt. Fyra personer som står på rad och inlevelsefullt berättar vad de gör utan någon rekvisita, fram tills en orgiastisk och litet mjältsjuk slutscen. Nu finns just Vyrypajevs Berusade att strömma på Dramaten Play, men tyvärr är den raka motsatsen till vad jag sett i hans tidigare pjäser, Illusioner och Omfamningar. 

Alla i pjäsen är berusade, och snubblar in i vårt synfält i konstellationer som kommer att permuteras under handlingens gång. Först ser vi två av Sveriges bästa skådespelare, Karin Franz Körlof och Johan Holmberg, vilket lugnar mig för det är inte lätt att spela full, men det skall visa sig att alla på scenen gör det väl. Vattnet som täcker scengolvet är som en illustration av alkoholen som flödat, en bra påminnelse om att fyllehandlingarna inte är på skoj utan ett steg (eller kortare) från undergången. 

De första två vi ser, Mark och Marta, känner inte varandra utan börjar snacka så där som man gör med främlingar när en del hämningar har släppt. "Döden finns inte, underbara Gulbahar" upprepar Mark, en replik från en iransk film, tills Marta blir arg på honom och även längre än så. Det är inte svårt att känna igen hur stämningen kan slå om från ett fundersamt filosoferande till ilska för något som irriterar. 

Härnäst ser vi en kvinna klädd i brudklänning och hennes väninna. Men brudens oro och grubblerier är mer än tillfälligt tvivel och kalla fötter. Från det faktum att mannen hon skall gifta sig med lämnade hennes bästa väninna för henne - väninnan som nu är med henne - rör de sig in i religiösa grubblerier och tankar om förlåtelse. Precis som tidigare ger berusningen både skärpa och suddighet åt frågorna och svaren som kvinnorna och mannen ifråga har. 

Salongsberusade och fortfarande någorlunda vältaliga är de två finklädda paren som är på väg att bryta upp från den blöta parmiddagen. De två herrarna Karl och Gustav studsar tilltalet "gamle vän" mellan sig, så det låter som en refräng i en sång men också som två män som håller igång tomsnacket. Även här, och i den urspårade svensexan som snart skall dra in på scenen, snurrar det ur fyllesurret fram återkommande teman: Allt är kärlek. Gud är kärlek. Gud finns i allt och alla. Och så den raka motsatsen, stunder av att hata livet och undra hur man skall orka leva vidare. Förälskelser uppstår blixtsnabbt och blir så starka att man vill gifta sig på fläcken. Man åkallar Jesus Kristus både i glädje och i sorg. 

Det är skickligt gjort av Vyrypajev att skriva fyllesnack som inte är substanslöst, och som verkligen varierar efter vem som talar. Men det är svårt att hålla ihop en över två timmar lång föreställning av lösa trådar, och det är svårt att behålla intresset under den tiden. Det mest givande är här slutscenen, där Mark har återkommit och nu filosoferar om mänsklighetens förstörelse och återkommande korruption, och vänder sig mot Gud med sina anklagelser. Det är bra att pjäsens avslutning blir starkare, mer tidlös och minnesvärd.

Länk till Berusade på Dramaten Play

Foto: Hans Malm