Människorna som tar emot honom i Owenbeg är självklart inte glada över att ha fått dit en möjlig spion, i synnerhet som Lord Ashcroft insisterar på att besöka tornet själv och inte bara vidarebefordra de färdiga rapporterna. Och visst hittar han oegentligheter vid sitt första besök på byggplatsen: man använder sig av Drakiri-uppfinningar med antigravitationsegenskaper för att klara av att bygga tornet så högt som det är.
Drakiri ser nästan exakt ut som vanliga människor, men är fysiskt snabbare och starkare och har, som sagt, teknik som är mycket mer avancerad än den gängse i människornas samhälle av lätt viktorianskt snitt. Vilken spänning det borde finnas mellan de dominerande människorna och de Drakiriska flyktingarna som är dem överlägsna fysiskt och intellektuellt! Jag hade gärna läst mer om det, men vi möter bara några få Drakiri vid utvalda tillfällen och deras teknik finns där för att peta berättelserna - huvudhistorien och tillbakablickarna - dit författaren för ögonblicket vill.
Drakiri, deras teknik och deras historia är viktiga element av fantastik men ändå i periferin av historien, som mer fokuserar på de involverade personernas önskningar och oro i skuggan av det växande tornet. Till stor del bygger också Yaroslav Barsukovs berättelse på estetiken i språket och miljöerna, och djupa känslor som driver aktörerna till handling. Visst ser jag den förmenta romantiken i vad som sker men ännu tydligare ser jag hur de impulsiva handlingarna samverkar med de logiska bristerna i handlingen till att göra konstruktionen av kortromanen Tower of Mud and Straw lika bräcklig som tornet som kanske aldrig borde ha byggts.
Länk till Tower of Mud and Straw i Magazine Metaphorosis
Recensionen är även publicerad i SF-Forum 137
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar