På 1970-talet var New York smutsigare och farligare, inte minst de kvarter där turisterna nu trängs som allra mest. The Deuce var namnet på sträckan av 42nd Street mellan 7th Avenue och 8th Avenue. Där fanns pubar och klubbar dit inte alla vågade gå, och på gatan stod många kvinnor och sålde sina kroppar. TV-serien The Deuce följer människorna i den här miljön; bartendrar, klubbägare, prostituerade, hallickar och poliser.
Det är mycket, mycket sex i serien - i första avsnittet blottas tre penisar. Men förutom vackra kvinnobröst är det sällan något som är snyggt eller skönt med sexet som säljs och köps, bara något som måste göras. På busstationen sitter hallickarna och kollar in flickorna som kommer in från småstäderna. De allra flesta vet vad de ger sig in på, men det är ändå obehagligt att höra den sammetsögde C.C. fylla den nyanlända Lori med halva lögner om att den tjejen som tjänar mest pengar åt honom kanske får följa med honom på drömresan till Paris.
Nej, serien visar inga "lyckliga horor" och särskilt de första avsnitten verkar tröstlösa, med en oändlig rad av sexköpare som ibland blir våldsamma mot människan de just köpt. Men kvinnorna på gatan tar gestalt som personer med egna drömmar och ambitioner allteftersom handlingen flyter fram. Darlene börjar läsa böcker, fast i skymundan för sin hallick Larry Brown. När videokameror gör det lättare att spela in filmer med sex, blir det ett nytt sorts jobb för många av kvinnorna på gatan och en av dem, Candie, börjar intressera sig för att också arbeta bakom kameran. Candie spelas av Maggie Gyllenhaal, och med sin mjuka men enträgna röst är hon bra på att övertyga andra om sina visioner, även de många gånger hon möter motstånd.
Minst lika sjavig som sexbranschen är de maffiastyrda pubarna och det som händer bakom kulisserna, inte minst alla poliser som låter sig mutas av ett kuvert med pengar under sina regelbundna rundor längs gatan. Men trots att vi ser de smutsiga baksidorna av allt som händer går det också att känna energin och stämningen som lockar till de trånga, svettiga dansgolven, drinkarna och det brokiga sällskapet. Det går att förstå alla som sökte sig till New York och de mer ljusskygga kvarteren.
Men serien tar sig från '71 till '77 till '84, och vi får också se början på arbetet med att städa upp kring Times Square och göra New York mer turistvänligt. Efter hand börjar människor också drabbas av den nya sjukdomen, inte bara i gay-kretsar utan även i andra grupper. Med det breda persongalleriet går det att visa många livsöden, och personernas karaktärsutvecklingar är lika genuint framställda som gatumiljöerna och de skiftande frisyrerna. Det finns många skitstövlar i The Deuce, men också många andra som är skildrade med omsorg och sympati, och som jag är glad att ha fått följa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar