A man walks into a bar - så börjar många skämt, och de är ofta rappa med ett överraskande slut. Kvinnan på scenen vill berätta ett sådant skämt, men hon pratar snabbt och oengagerande. Tur då att mannen bredvid henne på scenen hjälper henne att få till rösten och tempot - det blir verkligen mycket bättre. Så börjar han komma med fler frågor och tips - ge fler bakgrundsdetaljer så blir lyssnarna mer engagerade! Det tar berättelsen bort från det vanliga snärtiga framförandet av skämt, och ju mer kött på benen historien får, desto djupare engagerar sig de två i sina respektive roller i skämtet.
En man går in på en bar, och börjar småprata med servitrisen. En man går in på en bar en annan dag och pratar med servitrisen igen, om nya saker, litet mer vänskapligt än första gången. Är det en flirt? Finns det något mer mellan dem? Mannen som spelar mannens roll fortsätter att fråga om detaljer, och reagera på om något verkar orättvist framfört. Men jag som lyssnar hör andra detaljer han inte snappar upp, som att servitrisen har en uniform med kort kjol som är för kall för att gå hem i, eller att mannens vänligheter kan kännas krävande, särskilt för någon vars jobb det är att vara trevlig mot alla som kommer i ens väg.
När pjäsens upplösning närmar sig har min oro vuxit till ett starkt fysiskt obehag. Spelet mellan servitrisen och bargästen blåses upp ännu större på meta-nivån där kvinnan och mannen på scenen framför skämtet. Margaret Atwoods uttalande "Men are afraid that women will laugh at them. Women are afraid that men will kill them" får konkret gestaltning.
Rachel Blair har vinnlagt sig om att teckna båda (alla) rollerna i pjäsen balanserat och trovärdigt, och spelade själv kvinnans roll när pjäsen hade premiär. På Playhouse Teater framfördes A Man Walks Into A Bar som en reading, med Olivia Stevens och Björn Lönner i huvudrollerna och regissören sittande på stolar på scenen. Pjäsens natur gör att den passar bra som läst dialog, men kräver ändå mycket av skådespelarna vilka också klarar av den absolut nödvändiga balansen mellan känslorna. A Man Walks Into A Bar är en välskriven och tänkvärd pjäs om hur det en säger kan uppfattas så annorlunda av en annan.
Länk till Playhouse Teater
En man går in på en bar, och börjar småprata med servitrisen. En man går in på en bar en annan dag och pratar med servitrisen igen, om nya saker, litet mer vänskapligt än första gången. Är det en flirt? Finns det något mer mellan dem? Mannen som spelar mannens roll fortsätter att fråga om detaljer, och reagera på om något verkar orättvist framfört. Men jag som lyssnar hör andra detaljer han inte snappar upp, som att servitrisen har en uniform med kort kjol som är för kall för att gå hem i, eller att mannens vänligheter kan kännas krävande, särskilt för någon vars jobb det är att vara trevlig mot alla som kommer i ens väg.
När pjäsens upplösning närmar sig har min oro vuxit till ett starkt fysiskt obehag. Spelet mellan servitrisen och bargästen blåses upp ännu större på meta-nivån där kvinnan och mannen på scenen framför skämtet. Margaret Atwoods uttalande "Men are afraid that women will laugh at them. Women are afraid that men will kill them" får konkret gestaltning.
Rachel Blair har vinnlagt sig om att teckna båda (alla) rollerna i pjäsen balanserat och trovärdigt, och spelade själv kvinnans roll när pjäsen hade premiär. På Playhouse Teater framfördes A Man Walks Into A Bar som en reading, med Olivia Stevens och Björn Lönner i huvudrollerna och regissören sittande på stolar på scenen. Pjäsens natur gör att den passar bra som läst dialog, men kräver ändå mycket av skådespelarna vilka också klarar av den absolut nödvändiga balansen mellan känslorna. A Man Walks Into A Bar är en välskriven och tänkvärd pjäs om hur det en säger kan uppfattas så annorlunda av en annan.
Länk till Playhouse Teater
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar