Lars Norén hittar viktiga skärningspunkter i livet och petar hårt i dem för att skriva pjäser som går litet djupare än bara vad som händer. Processen med att köpa hus, till råga på allt i Stockholmstrakten, är något som kan göra livet lättare och roligare, men också skapa oro och en känsla av tvång. I enaktaren Episod står tre par på scenen, ett som skall sälja sitt hus och två par som kommer för att se på det och kanske köpa.
De båda paren i köpartankar inleder med nästan samma repliker men med variationer och omkastat mellan kvinna och man. Missförstånd eller ännu mer ovilja att lyssna på varandra gör varje dialog plågsam, och att det mynnar ut i att åka och se på hus tillsammans känns inte som en bra plan för någondera av paren. Det är svårt att se det lockande i att stanna tillsammans när ingendera verkar ha omtanke om den andra, och det är också svårt att se hur två förhållanden kan ha blivit så tomma. Det vill säga, det är inte svårt att se, men när pjäsen och regin inte ger den bakgrunden blir det bara som ett dubbelt skrap i den mest kärlekslösa myllan.
Paret som skall sälja sitt hus blir en motvikt; minst lika tung men genuint gripande i det deras ord säger och inte säger. Det är mannens barndomshus som skall säljas, och han verkar inte nostalgisk eller sorgsen över det, men kanske har han inte tid eller ork att hantera det. Dock säger han, och det går att tro honom fastän det inte syns så tydligt, att han älskar sin fru trots att hon inte tycks älska honom eller samvaron tillbaka. Hustrun, suveränt gestaltad av Åsa Persson, är känslomässigt frånvarande, inknuten i sig själv och överraskad av varje tilltal. Kanske är hon utbränd och har dragit sig undan världen. Vi vet inte vart paret skall flytta när de sålt sitt hus - hans hus - men det är svårt att se dem bli lyckligare någon annanstans.
Överhuvudtaget är pjäsen lika kal och utlämnade som scenografin; ingenting som anger hemtrevnad eller tillfredsställelse i livet. Jag är glad att författare som Norén skildrar livets tomhet och människor som behöver varandra men skadar varandra ändå, även om det kan göra ont att se på. Men uppsättningen av Episod bjuder på så jämna plågor att den inte engagerar, i fallet med paret spelat av Åsa Persson och Jonas Sjöqvist. Det hade behövts mer nyanser för att handlingen skulle kännas verklig.
Länk till Stadsteaterns sida om Episod
De båda paren i köpartankar inleder med nästan samma repliker men med variationer och omkastat mellan kvinna och man. Missförstånd eller ännu mer ovilja att lyssna på varandra gör varje dialog plågsam, och att det mynnar ut i att åka och se på hus tillsammans känns inte som en bra plan för någondera av paren. Det är svårt att se det lockande i att stanna tillsammans när ingendera verkar ha omtanke om den andra, och det är också svårt att se hur två förhållanden kan ha blivit så tomma. Det vill säga, det är inte svårt att se, men när pjäsen och regin inte ger den bakgrunden blir det bara som ett dubbelt skrap i den mest kärlekslösa myllan.
Paret som skall sälja sitt hus blir en motvikt; minst lika tung men genuint gripande i det deras ord säger och inte säger. Det är mannens barndomshus som skall säljas, och han verkar inte nostalgisk eller sorgsen över det, men kanske har han inte tid eller ork att hantera det. Dock säger han, och det går att tro honom fastän det inte syns så tydligt, att han älskar sin fru trots att hon inte tycks älska honom eller samvaron tillbaka. Hustrun, suveränt gestaltad av Åsa Persson, är känslomässigt frånvarande, inknuten i sig själv och överraskad av varje tilltal. Kanske är hon utbränd och har dragit sig undan världen. Vi vet inte vart paret skall flytta när de sålt sitt hus - hans hus - men det är svårt att se dem bli lyckligare någon annanstans.
Överhuvudtaget är pjäsen lika kal och utlämnade som scenografin; ingenting som anger hemtrevnad eller tillfredsställelse i livet. Jag är glad att författare som Norén skildrar livets tomhet och människor som behöver varandra men skadar varandra ändå, även om det kan göra ont att se på. Men uppsättningen av Episod bjuder på så jämna plågor att den inte engagerar, i fallet med paret spelat av Åsa Persson och Jonas Sjöqvist. Det hade behövts mer nyanser för att handlingen skulle kännas verklig.
Länk till Stadsteaterns sida om Episod
 |
| Foto: Urban Jörén |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar