Världen utanför är förgiftad; gifterna tränger in i alla och gör kvinnorna sjuka och svaga men gör männen större och starkare. De tre systrarna Grace, Lia och Sky drillas varje dag i plågsamma övningar - drunkningslekar, timmar i bastun insydda i säckar - som skall träna dem inför yttervärldens hot. Därtill utför de ritualer medelst salt, vatten och skärsår och träning i att skada och döda, antingen påbjudna av föräldrarna King och Mother, eller på eget bevåg, som bön och självspäkning.
Under en tid kom det kvinnor över vattnet till familjen, för att helas, genomgå vattenkuren och bli redo att återvända till världen. Systrarna hörde litet av dem om hur männen skadat dem på olika sätt. Nuförtiden kommer inga gäster längre. Efter ett tag försvinner King. Efter ytterligare ett tag vaskas tre män upp på stranden, och balansen rubbas ytterligare. Skall männen börja skada kvinnorna, så som de alltid gör, även den lille pojken?
Av beskrivningarna kan man förstå att flickorna bor på ett övergivet hotell med flera rum och badrum, med en pool och en strand som nu är plats för reningsritualer. Som alltid med liknande berättelser med (möjligt) postapokalyptiskt tema väcks det en oro i mig under läsningen; kommer konserverna att ta slut, kommer vattnet att ta slut eller flöda över och förstöra, kommer byggnaden att raseras inifrån, kommer utomstående att invadera? De tankarna blandar sig förtjänstfullt med den undertryckta oron som Sophie Mackintosh förmedlar med sitt återhållsamma språk, och den underligt ritualiserade värld som byggts upp av människor nästan helt utan kontakt med andra människor.
Man får också tillfälle att fundera över hur tillförlitliga bokens berättare är. Är historierna om omvärlden påhittade för att skrämma flickorna till att stanna? Men de kvinnliga gästernas berättelser målar upp en skrämmande, våldsfylld värld. Fast är den så olik den värld vi lever i nu, ändå? Kanske kommer de nyanlända männen att kunna avslöja hur det ligger till. Kanske kommer det att leda till deras undergång.
The Water Cure förmedlar en tung stämning av ett spöklikt, förvridet liv. En tillvaro av njutning och avslappning på ett spahotell har förvandlats till raka motsatsen. Sophie Mackintosh har skrivit en kuslig men ändå litet frustrerande bok om rädda människor.
Under en tid kom det kvinnor över vattnet till familjen, för att helas, genomgå vattenkuren och bli redo att återvända till världen. Systrarna hörde litet av dem om hur männen skadat dem på olika sätt. Nuförtiden kommer inga gäster längre. Efter ett tag försvinner King. Efter ytterligare ett tag vaskas tre män upp på stranden, och balansen rubbas ytterligare. Skall männen börja skada kvinnorna, så som de alltid gör, även den lille pojken?
Av beskrivningarna kan man förstå att flickorna bor på ett övergivet hotell med flera rum och badrum, med en pool och en strand som nu är plats för reningsritualer. Som alltid med liknande berättelser med (möjligt) postapokalyptiskt tema väcks det en oro i mig under läsningen; kommer konserverna att ta slut, kommer vattnet att ta slut eller flöda över och förstöra, kommer byggnaden att raseras inifrån, kommer utomstående att invadera? De tankarna blandar sig förtjänstfullt med den undertryckta oron som Sophie Mackintosh förmedlar med sitt återhållsamma språk, och den underligt ritualiserade värld som byggts upp av människor nästan helt utan kontakt med andra människor.
Man får också tillfälle att fundera över hur tillförlitliga bokens berättare är. Är historierna om omvärlden påhittade för att skrämma flickorna till att stanna? Men de kvinnliga gästernas berättelser målar upp en skrämmande, våldsfylld värld. Fast är den så olik den värld vi lever i nu, ändå? Kanske kommer de nyanlända männen att kunna avslöja hur det ligger till. Kanske kommer det att leda till deras undergång.
The Water Cure förmedlar en tung stämning av ett spöklikt, förvridet liv. En tillvaro av njutning och avslappning på ett spahotell har förvandlats till raka motsatsen. Sophie Mackintosh har skrivit en kuslig men ändå litet frustrerande bok om rädda människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar