Kullervo i Konserthuset

Att Kungliga Filharmonikerna och Sakari Oramo kan fånga Jean Sibelius anda vet vi sedan tidigare. Till säsongsöppningen av Konserthuset hösten 2018 hade man valt det tidiga verket Kullervo (1892), nästan halvannan timme långt, att framföras utan paus. Men först nyskrivet: Transit Underground (2007) av Tobias Broström, med en spännande inledning som lät som rytmer som närmade sig från ett avstånd. Det kan inte (bara) vara tunnelbanan det verket handlar om; där fanns ljuvligt stillsamma partier likaväl som stegrande känslor. Intressant och hörvärt.

Så fylldes körläktaren av två körer, Polytekniska kören från Helsingfors och männen ur Eric Ericsons Kammarkör. De två inledande satserna i Kullervo är dock instrumentala, och vi får höra en ganska annorlunda Sibelius jämfört med de mer lyriska symfonierna; dovare, mer experimentell med harmonier, och också mer spretig; även om den andra satsen mynnade ut i njutbara partier var det svårt att finna riktning i musiken från början.

Så kommer då manskören in och börjar berätta om Kullervo, och de låter mycket bra! De många rösterna fyller väl ut melodierna. Men det är en grym historia de berättar; om hur den övermodige Kullervo på väg hem från marknaden tre gånger stöter på en vacker flicka och försöker få ned henne i släden, tre gånger får tydligt och vältaligt nej, och till slut sliter ned henne i släden med våld. Av musiken kan vi gissa (och hoppas) att han inte förgriper sig på henne förrän han har förfört henne genom att visa det guld och silver han har i släden, vilket ju är osmakligt i sig. De båda solisterna, Heikki Kilpeläinen och Tuija Knihtilä, är goda sångare men deras dialoger låter osköna.

Foto: Jan-Olav Wedin

 När de båda ungdomarna talar vidare visar det sig - att de är syskon, för flickan är Kullervos syster som gick vilse när hon plockade hallon. Skammen får henne att ta sitt liv, vilket även Kullervo kommer att göra, men inte förrän han har dödat så många som möjligt av familjens fiender. Dessa stridigheter målas upp i instrumentala satser, i litet konstigt glättiga toner som övergår i ett majestätiskt slut. Men stridandet och dödandet har inte hjälpt; Kullervos skam tar överhanden och även han väljer att ta sitt liv, på just den vissnade plats där han skändade sin syster. Kanske är det ett budskap värt att minnas; man kan inte få igen sin heder genom att begå nya brott. Men det är ändå sorgligt när en människa väljer döden, och den manliga kören besjunger honom innerligt och även rasande intill Kullervos slut.

Titta, där sitter jag längst ned till vänster!