Ytligt sett skulle en utomstående kunna säga att Vivian Maier levde ett liv i utkanten: hon fick aldrig någon egen familj, inga vänner vad det syntes, inget eget hem, och de sista åren av hennes liv var hennes tillhörigheter lagrade i förvaring hon inte kunde betala hyran för, så något år innan hennes död såldes det hon samlat ut på auktion. Men det som fanns i hennes koffertar och lådor var en skatt, något som visade att hon nog känt att hon levde ett gott liv.
Vivian Maier arbetade som barnsköterska i ett par familjer i New York och Chicago. Medan hon var ute, med barnen och annars, hade hon alltid med sig en kamera och fotograferade det hon såg. En del av fotona är snygga kompositioner av skuggor över husfasader, eller intressanta högar av tomma trälårar. Men de flesta bilder som visas på Kulturhusets utställningar är foton av människor; en blick från håll på människor i rörelse eller sovande uteliggare, eller närbilder av stora och små som tittar in i kameran.
De svartvita fotona är från 1950- och 1960-talet, och från 1970-talet fotar Maier i färg och tar också en del filmer. För varje sparat ögonblick har hon oftast bara tagit en bild, som - berättar barnen hon hade hand om - under stor koncentration blev rätt från början. Det ligger ingen värdering i hennes blick, och hon tycks inte ha någon social agenda, utan Maier verkar har fotograferat det som såg intressant, spännande eller roligt ut; vardagliga händelser som gråtande barn, speciella händelser som två äldre män som sitter mot en bil med varsin blåtira och rinnande blod.
Den neutrala blicken låter människorna hon gjort närporträtt av framstå som självständiga och levande. De är män och kvinnor, svarta och vita, uppklädda och slitna, glada och allvarliga, och blickar mot kvinnan som fångar en sekund av deras liv.
Det är ett märkligt faktum, men förståeligt på sitt sätt, att Maier endast framkallade ett fåtal av de cirka 150000 negativ hon tog under sitt liv. Det är som att hon nöjde sig med att veta att hon hade sparat ögonblicken, och att hon visste att det skulle komma många nya situationer att föreviga. Och i den här världen som Vivian Maier bevarar har hon själv en framträdande roll. Flera av fotografierna är av henne själv, och de är skickligt och fantasifullt komponerade: ett skyltfönster som både speglar utsidan och samtidigt, inuti Maiers skugga på glaset, avslöjar människorna som sitter innanför; en tydlig och vacker skugga på en gräsmatta av fotografen, där vattenytan i en hink placerad mitt i skuggan speglar Maier med kameran.
På 1960-talet, långt innan resande blev enkelt eller vanligt, gjorde Vivian Maier en resa till Asien där hon fotograferade människor i Indonesien och andra länder i sina vardagsmiljöer. Alla nödvändiga papper inklusive passansökningar dokumenterade hon med kameran. Inför resan angav hon båda sina föräldrar som döda, vilket faktiskt inte var sant. Det låter sorgligt, men väcker hoppet att kvinnan som regelbundet gick på bio ensam de sista åren av sitt liv själv hade valt att stå utanför bindande relationer och var nöjd med det. Som nyfiken betraktare av sin omgivning har hon gett fantastiska tidsdokument av många, många andra liv.
Länk till Kulturhusets sida om Vivian Maier
Vivian Maier arbetade som barnsköterska i ett par familjer i New York och Chicago. Medan hon var ute, med barnen och annars, hade hon alltid med sig en kamera och fotograferade det hon såg. En del av fotona är snygga kompositioner av skuggor över husfasader, eller intressanta högar av tomma trälårar. Men de flesta bilder som visas på Kulturhusets utställningar är foton av människor; en blick från håll på människor i rörelse eller sovande uteliggare, eller närbilder av stora och små som tittar in i kameran.
De svartvita fotona är från 1950- och 1960-talet, och från 1970-talet fotar Maier i färg och tar också en del filmer. För varje sparat ögonblick har hon oftast bara tagit en bild, som - berättar barnen hon hade hand om - under stor koncentration blev rätt från början. Det ligger ingen värdering i hennes blick, och hon tycks inte ha någon social agenda, utan Maier verkar har fotograferat det som såg intressant, spännande eller roligt ut; vardagliga händelser som gråtande barn, speciella händelser som två äldre män som sitter mot en bil med varsin blåtira och rinnande blod.
Den neutrala blicken låter människorna hon gjort närporträtt av framstå som självständiga och levande. De är män och kvinnor, svarta och vita, uppklädda och slitna, glada och allvarliga, och blickar mot kvinnan som fångar en sekund av deras liv.
Det är ett märkligt faktum, men förståeligt på sitt sätt, att Maier endast framkallade ett fåtal av de cirka 150000 negativ hon tog under sitt liv. Det är som att hon nöjde sig med att veta att hon hade sparat ögonblicken, och att hon visste att det skulle komma många nya situationer att föreviga. Och i den här världen som Vivian Maier bevarar har hon själv en framträdande roll. Flera av fotografierna är av henne själv, och de är skickligt och fantasifullt komponerade: ett skyltfönster som både speglar utsidan och samtidigt, inuti Maiers skugga på glaset, avslöjar människorna som sitter innanför; en tydlig och vacker skugga på en gräsmatta av fotografen, där vattenytan i en hink placerad mitt i skuggan speglar Maier med kameran.
På 1960-talet, långt innan resande blev enkelt eller vanligt, gjorde Vivian Maier en resa till Asien där hon fotograferade människor i Indonesien och andra länder i sina vardagsmiljöer. Alla nödvändiga papper inklusive passansökningar dokumenterade hon med kameran. Inför resan angav hon båda sina föräldrar som döda, vilket faktiskt inte var sant. Det låter sorgligt, men väcker hoppet att kvinnan som regelbundet gick på bio ensam de sista åren av sitt liv själv hade valt att stå utanför bindande relationer och var nöjd med det. Som nyfiken betraktare av sin omgivning har hon gett fantastiska tidsdokument av många, många andra liv.
Länk till Kulturhusets sida om Vivian Maier
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar