Fury på engelska, Zorn på tyska, raseri på svenska. Pjäsen med den korta, rivande titeln är skriven 2013 av australienska Joanna Murray-Smith och har en anglosaxisk stämning som slog igenom även när den spelades på tyska. Huvudperson är Alice Harper, som just skall få pris för sin framgångsrika forskning inom neurovetenskap och hamna i mediernas fokus. Men nu riskerar blicken att riktas mot sonen Joe, som tillsammans med en klasskamrat klottrat på en moské. Tonårspojkens brott är ett stort nederlag för föräldrarna Alice och Patrick, fria själar som känner att deras uppfostran borde gjort sonen öppen för andra människor och seder.
Flera av Murray-Smiths pjäser har spelats runt om i världen, inte helt utan invändningar. Jag har mina egna vad gäller såväl manus som framförande. Till att börja med är historien upphängd på ett par plot twists som kanske är tänkta att komma som överraskningar, men som inte är så svåra att förutse och därför inte gör så stort intryck. Därutöver är historien spretig, med en följd av scener som får ta sin tid men mest är stickspår. De tillfällen där maken Patrick får breda ut sig i självgott flummande (vilket Gerhard Hermann gör mycket bra) är mest irriterande och ovidkommande. Allvarligast är dock att huvudfrågan, den om att se andra människor som sina motståndare och vad man har "rätt" att göra då, inte får tillräckligt med diskussion och djup de gånger den tas upp.
I pjäsen finns också Joes lärare Warren, en auktoritetsperson med vissa komiska egenheter. En habil brittisk skådespelare hade kunnat ge honom den rätta balansen mellan pondus och fånighet, men Gunnar Blume kan bara ge honom en haltande växling mellan lyteskomik och maktfullkomlighet. Inga av skådespelarna är egentligen dåliga, men inte heller bra, och det beror till största delen på att rollerna är för platt skrivna. Zorn (Fury) har höga ambitioner men når inte ens halvvägs.
Länk till Theater Regensburgs sida om Zorn (Fury)
Flera av Murray-Smiths pjäser har spelats runt om i världen, inte helt utan invändningar. Jag har mina egna vad gäller såväl manus som framförande. Till att börja med är historien upphängd på ett par plot twists som kanske är tänkta att komma som överraskningar, men som inte är så svåra att förutse och därför inte gör så stort intryck. Därutöver är historien spretig, med en följd av scener som får ta sin tid men mest är stickspår. De tillfällen där maken Patrick får breda ut sig i självgott flummande (vilket Gerhard Hermann gör mycket bra) är mest irriterande och ovidkommande. Allvarligast är dock att huvudfrågan, den om att se andra människor som sina motståndare och vad man har "rätt" att göra då, inte får tillräckligt med diskussion och djup de gånger den tas upp.
I pjäsen finns också Joes lärare Warren, en auktoritetsperson med vissa komiska egenheter. En habil brittisk skådespelare hade kunnat ge honom den rätta balansen mellan pondus och fånighet, men Gunnar Blume kan bara ge honom en haltande växling mellan lyteskomik och maktfullkomlighet. Inga av skådespelarna är egentligen dåliga, men inte heller bra, och det beror till största delen på att rollerna är för platt skrivna. Zorn (Fury) har höga ambitioner men når inte ens halvvägs.
Länk till Theater Regensburgs sida om Zorn (Fury)
 |
| Foto: Jochen Quast |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar