Bröderna Coen är fantastiska filmskapare; vita duken är det rätta mediet för dem att uttrycka sig. De lär ha sett tusentals filmer från alla genrer och epoker, men har ändå utvecklat en helt egen berättarstil. Därför är det ett dubbelt nöje att se dem ta sig an nittonhundrafemtiotalets Hollywood, en av guldåldrarna då såväl mastodontfilmer som auteur-verk var efterlängtade, och filmstjärnorna var större än livet - fast ändå inte.
Hail, Caesar! berättar om en tid när filmstudior hade jättebudgetar för sina storfilmer, men också noggrant vakade över sina stjärnors image till den grad att spelet bakom kulisserna innebar lika mycket drama som spelet framför kamerorna. För att understryka det är det samma berättarröst som kommenterar film-i-film-handlingen som den inramande handlingen, med den sammanbitne studioagenten Eddie Mannix (Josh Brolin) på nattuppdrag för att hindra studions starlet från att ta skabrösa foton. Strax efter får vi se den perfekt sminkade simhoppsdrottningen DeeAnna Moran (Scarlett Johansson) svära medan hon sliter av sig sin glittriga fisksjärt. Snart kommer hennes gravidmage att börja puta - och hon som för stunden är ogift! Mannix har verkligen ett heltidsjobb med att upprätthålla filmstjärnoras image utåt.
Vissa kritiker menar att Hail, Caesar! är för splittrad, med flera parallella handlingar och aktörer med halvstora roller som dyker upp och sedan försvinner ur fokus. För egen del älskar jag varje del av filmhistorien som glimtar fram; en sjungande cowboy med ett hjärta av guld, en stiliserad scen á la I fjol i Marienbad, en spänningsscen med blinkning till I sista minuten, och en fantastisk masscen med Channing Tatum i spetsen för dansande matroser i den flirtigt homoerotiska No Dames.
Hjälpligt ihoptråcklad blir skeendena av den oturliga händelsen att storstjärnan Baird Whitlock (George Clooney) blir kidnappad mitt under en filminspelning, något som bröderna Coen skruvar fram mer humor och ett par snöpliga sidospår ur.
Men trots den hejdlösa driften med överambitiösa regissörer och filmstjärnor på tvärs med sin image är Hail, Caesar! en hyllning till filmmediet och de äkta känslor som det kan mana fram hos sina tittare. Mot slutet av filmen är Baird Whitlock tillbaka i sin roll som romersk officer vid Jesu fötter under korsfästelsen, och med allt fummel och fulspel i färskt minne är det som att allt stannar upp, och tillsammans med kameramännen rörs vi åskådare av hur han omvänds till att tro på Jesu Kristi gudomlighet. På samma sätt ser vi hur Mannix, som finner styrka i sin katolska tro och i kärleken till sin familj, tycker att arbetet med att valla skådespelare och lösa problem i kulisserna är meningsfullt och rätt. Hur artificiellt och ytligt något än är, kan det ändå väcka en känsla av sanning och vikt hos betraktaren. Hail, Caesar! är sprakande underhållning med en kärna av äkthet.
Hail, Caesar! berättar om en tid när filmstudior hade jättebudgetar för sina storfilmer, men också noggrant vakade över sina stjärnors image till den grad att spelet bakom kulisserna innebar lika mycket drama som spelet framför kamerorna. För att understryka det är det samma berättarröst som kommenterar film-i-film-handlingen som den inramande handlingen, med den sammanbitne studioagenten Eddie Mannix (Josh Brolin) på nattuppdrag för att hindra studions starlet från att ta skabrösa foton. Strax efter får vi se den perfekt sminkade simhoppsdrottningen DeeAnna Moran (Scarlett Johansson) svära medan hon sliter av sig sin glittriga fisksjärt. Snart kommer hennes gravidmage att börja puta - och hon som för stunden är ogift! Mannix har verkligen ett heltidsjobb med att upprätthålla filmstjärnoras image utåt.
Vissa kritiker menar att Hail, Caesar! är för splittrad, med flera parallella handlingar och aktörer med halvstora roller som dyker upp och sedan försvinner ur fokus. För egen del älskar jag varje del av filmhistorien som glimtar fram; en sjungande cowboy med ett hjärta av guld, en stiliserad scen á la I fjol i Marienbad, en spänningsscen med blinkning till I sista minuten, och en fantastisk masscen med Channing Tatum i spetsen för dansande matroser i den flirtigt homoerotiska No Dames.
Hjälpligt ihoptråcklad blir skeendena av den oturliga händelsen att storstjärnan Baird Whitlock (George Clooney) blir kidnappad mitt under en filminspelning, något som bröderna Coen skruvar fram mer humor och ett par snöpliga sidospår ur.
Men trots den hejdlösa driften med överambitiösa regissörer och filmstjärnor på tvärs med sin image är Hail, Caesar! en hyllning till filmmediet och de äkta känslor som det kan mana fram hos sina tittare. Mot slutet av filmen är Baird Whitlock tillbaka i sin roll som romersk officer vid Jesu fötter under korsfästelsen, och med allt fummel och fulspel i färskt minne är det som att allt stannar upp, och tillsammans med kameramännen rörs vi åskådare av hur han omvänds till att tro på Jesu Kristi gudomlighet. På samma sätt ser vi hur Mannix, som finner styrka i sin katolska tro och i kärleken till sin familj, tycker att arbetet med att valla skådespelare och lösa problem i kulisserna är meningsfullt och rätt. Hur artificiellt och ytligt något än är, kan det ändå väcka en känsla av sanning och vikt hos betraktaren. Hail, Caesar! är sprakande underhållning med en kärna av äkthet.
2 kommentarer:
Åhhh, vad sugen jag blir! Jag tänker också att m man har sett väldigt mycket gammal film från den där tiden så kanske man köper den lite lättare. Just eftersom den är en sådan flört med guldåldern. Roligt att du gillade bättre än många andra i alla fall.
Man får se filmen som en kurragömmalek genom alla gamla härliga filmer från den tiden när film betydde mycket! Det finns en handling men den är inte ens huvudsaken. Hoppas du får se filmen snart och gillar den, du med!
Skicka en kommentar