Moderspassion av Majgull Axelsson

Majgull Axelsson har i intervjuer berättat om hur hon fått brev från kvinnor i alla åldrar som helt utan grund stämplats som horor av sladdertackorna i sina hemstäder. I boken Moderspassion berättar Axelsson om tre generationer av kvinnor i Arvika som fått utstå den sortens småaktiga skitsnack. Titelns moderspassion finns inte alltid där, inte heller någon ansvarstagande fader, men däremot öppnar boken med en kärlek och trygghet som en moster ger en rotlös ung flicka.

Vägkrogen Sallys Café och Restaurang, och bostaden ovanpå, är en varm, fast punkt, liksom Sally som startade och drev det på sextiotalet. I nutid, under systerdottern Minnas ledning, är det bokstavligen en torr plats när en svår storm och översvämningar drar in över Arvika, och där relationer pressas till bristningsgränsen. Det finns en hemsk hemlighet i Minnas liv och den hemligheten kommer det att petas i, som ett ömt, ömt sår.

Jag tycker om historier som växlar berättarröst, och när det greppet dök upp i romanen förväntade jag mig att få se genom de nämnda generationernas ögon. Men det var inte det perspektivet Axelsson valt, utan snarare en belysning av nutiden ur alla närvarandes ögon. Tyvärr upplevde jag att berättelsen förlorade på det; till exempel är det svårt att tro på att den fåordige Tyrone har en så språksam och förklarande inre röst. Där finns också en skildring av lipsillen och skvallerbyttan Anette vars manér alla ser igenom och ogillar, följt av en halvhjärtad amatörpsykologisk ursäkt, men som ändå blir för ensidig.

Jag har blivit djupt gripen av flera av Majgull Axelssons böcker, och njuter av hennes klara och tydliga språk. Moderspassion har dock de nämnda bristerna och ett par parallella historier som knyts ihop och avslutas litet för lättvindigt. Men skildringen av småstaden kändes genuin, och det och den ömma behandlingen av ett viktigt tema gör boken läsvärd och minnesvärd.

Fler böcker av Majgull Axelsson:
Is och vatten, vatten och is