Tiden Second Hand av Svetlana Aleksijevitj

Det finns inte en berättelse om tiden efter Sovjetunionens fall, och det är därför det är så bra att Svetlana Aleksijevitj inte försöker skriva den. De många röster hon släpper fram har olika upplevelser av händelserna före och efter 1991, och olika bakgrunder som skapar mycket olika reaktioner på förändringarna i samhället.

Är det litteratur, är Aleksijevitj en författare när hon "bara" skriver ned vad andra berättar för henne? JA, för det krävs ett speciellt sorts lyssnande och de rätta stödfrågorna för att locka fram de här berättelserna. Många av människorna undrar rent ut varför hon vill höra det här? Och de säger att nuförtiden är det ingen som vill lyssna på deras berättelser. Aleksijevitj är själv frånvarande i kapitlen, men man kan föreställa sig det enorma arbete hon har lagt ned på att hitta de olika människorna, vinna deras förtroende, hitta följdfrågor, spela in, skriva ned, redigera och sammanställa vad de säger. Därtill hinner också de intervjuade framstå som levande gestalter, även om de bara får tala på en eller ett par sidor. Vi får höra tillräckligt mycket för att få en inblick i vad de har fått utstå i sina liv och vad de själva tänker om det.

Många av rösterna berättar om stämningen vid kuppförsöket i augusti 1991; känslan av att något farligt kunde hända, vikten av att vara med och demonstrera för demokratin. Och så besvikelsen när förändringarna kom. Visst finns det mer i affärerna - flera sorters korv, som många nämner specifikt, och inte längre tomt i hyllorna. Men de som vinner i det nya samhället är vulgära, ofta hänsynslösa, och många av de svagare eller idealistiska medborgarna har hamnat på efterkälken och förlorat hem, uppehälle och trygghet. Få sitter nu vid köksbordet och talar om Solsjenitsyn eller Achmatova, och ingen bryr sig om dem som gör det.

Inte bara åsynen av brutala biznismen får människor att längta tillbaka till Sovjetunionen. Många berättar också om andan i det forna riket; glädjen av att vara med och bygga något stort, och inte minst stoltheten över att tillhöra en stormakt. Återigen visar berättarstrukturen sin styrka: längtansfulla berättelser om Sovjettiden varvas med krassa minnen av tomma hyllor i butikerna och timslånga köer för att kunna köpa de smulor som dök upp ibland.

Tack vare Svetlana Aleksijevitjs rötter i Vitryssland och Ukraina kommer hon ihåg att flika in röster från de områdena. Men ännu mer gripande är berättelserna från Georgien, Armenien och Tadzjikistan, där Sovjetunionens fall ledde till etniska rensningar mellan ryssar och de infödda, trots att man inom alla folkgrupper fötts i landet, bott där och gift sig med varandra. Hatet finns även i Rysslands hjärta, där tadzjikier och andra med "utländskt" utseende utnyttjas och till och med misshandlas och dödas av inhemska skinheads.

Boken är fylld av så många trasiga livsöden att det lämnar skrapsår i själen att läsa den. Efter kommunismens ondska och angiveri, nu korruption och maffiagrupper som fortsätter att skövla landet och utarma framtidstron. Det ryska folket som kuvats av tsarer och diktatorer i hundratals år hade ingen chans att börja bygga demokratin innan samvetslösa opportunister började ta för sig. Det är sorgligt att se hur gangsters på alla nivåer i samhället inte kan se hur mycket möjligt välstånd de förstör genom att rafsa åt sig vad som blomstrar och slå ned på människor som hade kunnat utveckla ekonomin och gemenskapen. Och framför allt är det sorgligt, men viktigt, att se hur många människor som krossats av olika krafter, om och om igen genom historien.