Jag tycker om känslan Pär Thörn frammanar när han beskriver knapparna, de fyra färgkodade knapparna som i olika kombinationer startar olika funktioner i datamaskinen. Det som startas är också så härligt undervisande, begränsat, halvtaffligt, och slumpmässigt detaljerat. Ett gott exempel är den röda knappen som startar nationalsången och med ett tryck på den blå knappen ger inkorrekta fakta om den. Ytterligare ett tryck på rött byter till en nationalsång från en kortare lista av länder. De epilepsiframkallande ljusblixtarna benämnt Hemmadisco är också en höjdpunkt.
Tyvärr förlorar boken i mitt tycke på att den förlorar sig i absurt detaljerade utvikningar om den tidigare ägaren och hans politiska engagemang, eller vad som hände när någon verkligen tryckte på kombinationen för att alarmera en granne; grannen kom över och följde instruktionerna för hur användaren skulle tilltalas; och det äventyr som de två efter det gav sig ut på. Datamaskinen med sina självtester för psykisk sjukdom eller själslig nöd vore tillräckligt surrealistisk i sig själv, med fokus på funktionerna och mindre på minutiösa redovisningar av vad som hände i en exakt tidpunkt i en människas liv, även om det är en gåta i sig hur allt det kan vetas och återges av datamaskinen.
Ändå är den femtiotalet sidor korta boken en omskakande och tänkvärd upplevelse. Skulle jag vilja ha en sådan datamaskin hemma? Nej, hu, trots den uttömmande systembeskrivningen litar jag inte på att den inte börjar göra annat och värre, och även om den inte gör det är de inprogrammerade funktionerna läskiga nog.
(Se bilden nedan för en fullständig översikt.)
2 kommentarer:
Spännande, om än mest som en halvt genomtänkt romanidé. Utan att ha läst texten, låter ditt förslag på hur berättelsen kanske borde ha utvecklats istället som en bättre plan.
Ja, jag gillade ambitionen! Sedan vet jag ju att andra uppskattar just de där absurditeterna som jag tyckte blev överdrivna, så det finns allt en del att hämta i den här korta boken.
Skicka en kommentar