I en läsesal på ett universitet träffas två ensamma människor: fysikdoktoranden Agnes och den äldre författaren Walter. Bekantskapen övergår snabbt i en något haltande relation. Agnes frågar Walter varför han inte försöker skriva skönlitteratur längre, och föreslår att han skall skriva om henne. Där skulle filmen kunnat bli en banal saga om en ung kvinna som blåser liv i en äldre man samtidigt som hon vill spegla sig i hans geni, men tvärtom utvecklar sig historien till en fascinerande stafett mellan sanning och fiktion.
När Walters text nått fram till ögonblicket då den läses upp, vad skall hända sedan? Vilket kommer först, handlingen eller det skrivna ordet? När Agnes för några dagar reser bort från staden vandrar berättelsen sin egen väg. Senare händelser leder till en infekterad brytning mellan dem båda, men Walter fortsätter att skriva. När de åter träffas finns flera år av önskat liv att jämka samman, men nu börjar leken med fiktionen att störa Agnes kontakt med verkligheten.
Peter Stamm skrev romanen Agnes om två ensamma människor som träffas på universitetet i Chicago och inleder en relation. Boken är skriven på ett medvetet återhållet och uppstolpat sätt som gör att det är svårt att veta vad som är sanning, vilket samtidigt reflekterar berättelsen som skrivs i romanen. Filmen gör ett gott arbete av att växla mellan möjliga händelser och skapa osäkerhet om verkligheten utan att bli rörig. Fotot är vackert och hjälper till att skapa en hyperrealism. Odine Johnes underligt blinda blick (hon är inte blind men ser ut att vara det) ger hennes gestalt en docklik känsla. Skådespelarna spelar med en återhållen intensitet som får deras bindning till varandra att framstå som det enda verkliga, ja, det enda i världen. Det gör Agnes till en ovanlig och mycket sevärd film.
*** Fotnot ***
Av budgetskäl med mera blev det för krångligt att spela in filmen på plats i Chicago eller ens i Kanada, så istället valde man Düsseldorf för stadsscenerna och Universität Regensburg för universitetsscenerna. Jag såg filmen på en förhandsvisning under den återkommande konferensen för teoretiska fysiker i Regensburg, i en av salarna där den spelades in. Det var en surrealistisk känsla att se samma bänkar som de vi satt i, och att se Stephan Kampwirth (Walter) på två olika platser, på vita duken och några bänkrader längre ned.
Vid frågestunden efteråt frågade undrande studenter/doktorander HUR regissören lyckats med att få så vackra bilder från universitetet med sin brutalt fula arkitektur - "ni måste ha fått slänga nio av tio tagningar!" Regissören svarade att de filmat Agnes och Walters första möte i solnedgången, vilket alltid hjälper, dock hade det åstadkommits med lampor utanför läsesalen.
Andra frågade om det inte var typiskt att göra huvudrollen Agnes till fysiker, då ju fysiker har rykte om sig att vara udda och lätt autistiska. De inblandade i filmen sade att de inte upplevde Agnes som autistisk, och att fysikerrollen snarare hade att göra med hennes forskning på något som är både exakt och fullständigt osäkert (jfr osäkerhetsprincipen och sannolikhet i kvantmekanik). Kampwirth nämnde att Peter Stamm själv är litet udda; som författare sitter han ju oftast utan kontakt med andra människor.
Det var intressant att höra fysikernas frågor och åsikter om filmen och dess handling, inklusive den om historiens slut; ja, exakt vad som händer är lika mycket höljt i dunkel i boken som i filmen.
När Walters text nått fram till ögonblicket då den läses upp, vad skall hända sedan? Vilket kommer först, handlingen eller det skrivna ordet? När Agnes för några dagar reser bort från staden vandrar berättelsen sin egen väg. Senare händelser leder till en infekterad brytning mellan dem båda, men Walter fortsätter att skriva. När de åter träffas finns flera år av önskat liv att jämka samman, men nu börjar leken med fiktionen att störa Agnes kontakt med verkligheten.
Peter Stamm skrev romanen Agnes om två ensamma människor som träffas på universitetet i Chicago och inleder en relation. Boken är skriven på ett medvetet återhållet och uppstolpat sätt som gör att det är svårt att veta vad som är sanning, vilket samtidigt reflekterar berättelsen som skrivs i romanen. Filmen gör ett gott arbete av att växla mellan möjliga händelser och skapa osäkerhet om verkligheten utan att bli rörig. Fotot är vackert och hjälper till att skapa en hyperrealism. Odine Johnes underligt blinda blick (hon är inte blind men ser ut att vara det) ger hennes gestalt en docklik känsla. Skådespelarna spelar med en återhållen intensitet som får deras bindning till varandra att framstå som det enda verkliga, ja, det enda i världen. Det gör Agnes till en ovanlig och mycket sevärd film.
*** Fotnot ***
Av budgetskäl med mera blev det för krångligt att spela in filmen på plats i Chicago eller ens i Kanada, så istället valde man Düsseldorf för stadsscenerna och Universität Regensburg för universitetsscenerna. Jag såg filmen på en förhandsvisning under den återkommande konferensen för teoretiska fysiker i Regensburg, i en av salarna där den spelades in. Det var en surrealistisk känsla att se samma bänkar som de vi satt i, och att se Stephan Kampwirth (Walter) på två olika platser, på vita duken och några bänkrader längre ned.
Vid frågestunden efteråt frågade undrande studenter/doktorander HUR regissören lyckats med att få så vackra bilder från universitetet med sin brutalt fula arkitektur - "ni måste ha fått slänga nio av tio tagningar!" Regissören svarade att de filmat Agnes och Walters första möte i solnedgången, vilket alltid hjälper, dock hade det åstadkommits med lampor utanför läsesalen.
Andra frågade om det inte var typiskt att göra huvudrollen Agnes till fysiker, då ju fysiker har rykte om sig att vara udda och lätt autistiska. De inblandade i filmen sade att de inte upplevde Agnes som autistisk, och att fysikerrollen snarare hade att göra med hennes forskning på något som är både exakt och fullständigt osäkert (jfr osäkerhetsprincipen och sannolikhet i kvantmekanik). Kampwirth nämnde att Peter Stamm själv är litet udda; som författare sitter han ju oftast utan kontakt med andra människor.
Det var intressant att höra fysikernas frågor och åsikter om filmen och dess handling, inklusive den om historiens slut; ja, exakt vad som händer är lika mycket höljt i dunkel i boken som i filmen.
 |
| Universität Regensburg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar