Detlef Orlopp (f. 1937) har varit aktiv och uppskattad fotograf sedan nittonhunrasextiotalet. Kunstforum Ostdeutsche Galerie i Regensburg visar en stor sammanställning av några av hans fotosviter, vilket är en fascinerande upplevelse. Han väljer genomgående (nästan) kvadratiskt format för sina bilder, för att undvika att förlita sig på det gyllene snittet och istället presentera varje bild som en tavla. De svartvita fotografierna har behandlats så att svärtan fördjupas och kontrasterna i gråskalan förhöjs.
Tidiga naturbilder från Italien och Frankrike visar landskap som verkar helt renons på människor, även de som visar räta rader av druvplantor. Det är som att mänskligheten aldrig funnits och naturen skapat sig själv - det senare är förstås sant men blir extra understruket i Orlopps verk. Än tydligare blir det i senare foton som avbildar klippformationer, där krafterna som skapat dem under årtusenden ligger under bildens yta.
Tagna från sina ursprungsplatser kan naturformationerna också ses som rena mönster, vilka är vackra och drar till sig blicken även så. Det blir speciellt tydligt i de många fotona av vattenytor med olika vågstrukturer som fyller de sista salarna.
Ett rum har samlat flera av Orlopps närbilder av ansikten från sextiotalet. Jag blir sällan intresserad av det motivet; jag upplever att konstnären vill tvinga in mig i en vänskap eller fiktion som jag inte har valt själv. Men Orlopps porträttserie lockar mig till att gå flera varv och se på det dryga dussinet kvinnoansikten som hänger, alla med ögonen i samma höjd, lättbeskådade av en betraktare. De är så neutralt skildrade att det är just så som deras personligheter kommer fram.
Det är tänkvärt att de två avporträtterade männen, som presenteras i helfigur, med fullständiga namn och därigenom starkare position i samhället, framstår som daterade, historielösa och mindre självständiga än alla kvinnor i rummet, trots att de bara betecknas med sina förnamn. Det verkar som att ju mer neutral Orlopps blick är, desto mer egenvärde ger han sina motiv.
Länk till Ostdeutsche Galerie Regensburgs sida om utställningen
Länk till Ostdeutsche Galerie Regensburg
Tidiga naturbilder från Italien och Frankrike visar landskap som verkar helt renons på människor, även de som visar räta rader av druvplantor. Det är som att mänskligheten aldrig funnits och naturen skapat sig själv - det senare är förstås sant men blir extra understruket i Orlopps verk. Än tydligare blir det i senare foton som avbildar klippformationer, där krafterna som skapat dem under årtusenden ligger under bildens yta.
Tagna från sina ursprungsplatser kan naturformationerna också ses som rena mönster, vilka är vackra och drar till sig blicken även så. Det blir speciellt tydligt i de många fotona av vattenytor med olika vågstrukturer som fyller de sista salarna.
Ett rum har samlat flera av Orlopps närbilder av ansikten från sextiotalet. Jag blir sällan intresserad av det motivet; jag upplever att konstnären vill tvinga in mig i en vänskap eller fiktion som jag inte har valt själv. Men Orlopps porträttserie lockar mig till att gå flera varv och se på det dryga dussinet kvinnoansikten som hänger, alla med ögonen i samma höjd, lättbeskådade av en betraktare. De är så neutralt skildrade att det är just så som deras personligheter kommer fram.
Det är tänkvärt att de två avporträtterade männen, som presenteras i helfigur, med fullständiga namn och därigenom starkare position i samhället, framstår som daterade, historielösa och mindre självständiga än alla kvinnor i rummet, trots att de bara betecknas med sina förnamn. Det verkar som att ju mer neutral Orlopps blick är, desto mer egenvärde ger han sina motiv.
Länk till Ostdeutsche Galerie Regensburgs sida om utställningen
Länk till Ostdeutsche Galerie Regensburg
 |
| Detlef Orlopp |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar