Zonenkinder av Jana Hensel

Vi sextio- och sjuttiotalister tycker om att minnas vår barndom, prata om hur mycket som förändrats och känna oss litet vemodiga över det. För någon som vuxit upp i Östtyskland är den känslan tiofaldigad. Jana Hensel skriver om dem som var mellan tolv och femton år gamla när muren föll i boken Zonenkinder som kom ut år 2002. Tio år efter murens fall borde väl ingen se skillnaden mellan västtyskar och östtyskar, var det många (västtyskar) som tyckte. Ungdomar i övriga Europa tävlade i nostalgi genom att till exempel tala om hur konstigt det är att Twix inte heter Raider längre. Men nej, det är inte jämförbart med att ha vuxit upp i DDR.

Där finns fortfarande de olika attityderna mot de forna östtyskarna: medlidande, ett litet nedlåtande hopp om tacksamhet och revanschlust, det tysta skakandet på huvudet åt socialismens misslyckande. Och den där barndomen man är nostalgisk över nu - barnsånger, favoritprogram på Tv, skolaktiviteter - den var till stora delar inriktad på att bygga upp barnen till goda DDR-medborgare, stolta över sitt land och beredda att kämpa för det.

De där sångerna och marscherandet är lätt att engagera sig i när man är tio år gammal. Tonåringar brukar av flera skäl bli mer skeptiska till vad vuxenvärlden tvingar på en, men de som Jana Hensel talar för hann inte ta det steget själva innan en enig omvärld berättade för dem att de följt en lögn och vände upp och ned på deras liv.

Jana Hensels tunna bok är illustrerad med foton, teckningar till firandet av Lenins födelsedag och stämplade blanketter för ändamål som att bevisa att hon kunde åka på barnläger. Själva texten är korta berättelser ur verkliga livet men så många detaljer. Det gör att boken hinner med att berätta ganska mycket, men inte ge någon fördjupning. Å andra sidan kan man läsa in sin egen förståelse mellan raderna. Till exempel fastnade jag för hur barnen varje år önskade sig att få åka till Östersjön på semester men aldrig fick tillstånd, och att Rügen därför framstår som ett mytiskt paradis ljuvare än Barcelona eller New York.

Som sagt listar Jana Hensel oftast litet väl snabbt fakta, som förvåningen över hur en del Ossies så okomplicerat reste ut i hela resten av Europa och världen på semester, och även jag som inte är personligen berörd skulle vilja invända mot generaliseringarna av hela generationer. Men som en översiktlig guidebok till vad barn från DDR kan sakna och kan känna sig förvirrade av är Zonenkinder en bra början.

Zonenkinder är översatt till engelska under titeln After the Wall, samt även till danska.