Nichts als Gespenster av Judith Hermann

Judith Hermanns första novellsamling Sommerhaus, später kom ut på svenska som Sommarhus, senare år 2000. Många tyckte om den, även jag. Hermann är en sparsam författare, och har bara kommit ut med två andra böcker (båda novellsamlingar) efter det. Nichts als Gespenster fick inte lika mycket uppskattning som debuten, men jag tror att jag kommer att minnas de här berättelserna längre än de förra. Fyra av historierna har även gjorts till en novellfilm. Är den väl gjord så tror jag att filmen kan vara riktigt bra.

I den första novellen, Ruth (Freundinnen), reser en kvinna från Berlin till en mindre tysk stad för att hälsa på en väninna som arbetar där som skådespelerska. I historien flätar det in sig ännu en tågresa till en tysk stad, och en, nej, två tomma kärlekshistorier. Nästa novell, Kaltblau, utspelar sig på Island, dit en tysk kvinna och hennes vän kommer för att besöka en annan gammal vän till kvinnan, Magnus. Förhållandet mellan Magnus och hans sambo Jonina är som Island på vintern: stilla, svalt. Är det kärlek? Snarare vana och brist på alternativ.

Språket är sakligt och noggrant, och berättar om människor, miljöer och vad som sägs. Känslor beskrivs sällan. Det är  snarare så att man får se krusningarna på ytan och själv föreställa sig vad som sker därunder. Och vad personen gör för att hålla känslorna i schack.

Utan att det känns sökt, beskriver varje novell en människa på resa. Och som det visar det sig, en tomhet som ersätter kärlek. För varje berättelse skärps allvaret och ensamheten. Ingen människa i novellerna har kärlek, vare sig passion eller närhet och ömhet. De rör sig nära varandra, några är tillsammans, några längtar efter varanda, men ingen tar steget att ge sig till den andra fullt ut. Jag värjer mig oftast mot sådana uttryck, men här står det klart att det är just det sista steget som saknas, språnget ut i det okända, att våga visa och vänta sig förtroende. Ingen av människorna känner en kärlek som är stark nog att hålla, och ingen vågar hoppas på det. Jo, faktiskt, några bifigurer i berättelserna känner det, och ibland är deras passion så stark att den kan skaka om de blasérade storstadsborna. Tack för de få glimtarna av hopp! Men annars känns den invanda likgiltigheten och den långsamma förlusten av kärlek skrämmande trovärdig.