Jag älskar stora städer, och det liv man kan skapa sig där. Jag är tacksam för alla hus, gator och elnät som någon har byggt åt oss. I välplanerade bostäder med fungerande värme, el och vatten kan man bo bekvämt. Men en del lever utanför strukturerna, antingen av eget val eller för att de har förlorat kontakten med samhället.
Klara Lidén placerar sig tydligt utanför de vanliga strukturerna, fortfarande mitt i allt som syns men ändå vid sidan om. Under broarna, i mellanrummen, mellan rummen, mellan väggarna, tätt, tätt intill väggarna. Längs många stadsgator sitter affischer med reklam för produkter, fester och konserter, klistrade på varandra i flera lager. I en stor sal på Klara Lidéns utställning sitter flera tjocka väggtavlor skapade av sådana papperssjok, men med en vit sida utåt, så att bara kanterna av bilderna och texterna syns. Det är som att man såg affischerna som någon som bor inuti väggen. Bor man där så har man nog inte råd att betala det som visas i reklamen, men man kanske är glad och nöjd med att se några remsor av färg från sitt håll.
Genom en halvöppen lönndörr kan man gå in i ett litet mörkt rum och se en film om en person som lever ensam i ett skräpigt hus. Överallt finns prylar, böcker, tidningar och prydnadssaker. Det går nog att bo där, och underhålla sig själv med att spela piano och sjunga. Men det är som att världen utanför inte existerar, och det skapar en kuslig stämning. Jag vågar inte gå in i det svarta rummet utan står och ser filmen genom dörröppningen.
I en annan film går Klara Lidén bredbent fram och tillbaka framför en cykel, med ett järnrör hotfullt över axeln. Hon känner verkligen in sitt offer, och skapar skräck genom sitt överlägsna släntrande. Och så går hon till angrepp, och slår cykeln med järnröret gång på gång. Jag har inte en så personlig kärlek till cyklar som många av mina vänner har, men jag mår ändå illa av att se Lidéns attack. Den är så utstuderat hatfull att den känns otäck, trots att "offret" är ett icke-levande föremål.
Jag tycker fortfarande inte att tilltaget där alla föremål i Klara Lidéns lägenhet har packats ihop till en rektangel är intressant, men många andra verk i hennes utställning är tankeväckande. För att se den tar man en dörr vid sidan om den stora ingången till Moderna Muséet, en dörr jag hittills inte har sett, och går några trappor ned. När man följer pilarna ut genom den utpekade utgången, hamnar man i de vanliga rummen på muséets nedervåning. Så nära var det alltså till de välkända lokalerna! Men allt kändes helt annorlunda.
Länk till Moderna Muséets sida om Klara Lidén
Klara Lidén placerar sig tydligt utanför de vanliga strukturerna, fortfarande mitt i allt som syns men ändå vid sidan om. Under broarna, i mellanrummen, mellan rummen, mellan väggarna, tätt, tätt intill väggarna. Längs många stadsgator sitter affischer med reklam för produkter, fester och konserter, klistrade på varandra i flera lager. I en stor sal på Klara Lidéns utställning sitter flera tjocka väggtavlor skapade av sådana papperssjok, men med en vit sida utåt, så att bara kanterna av bilderna och texterna syns. Det är som att man såg affischerna som någon som bor inuti väggen. Bor man där så har man nog inte råd att betala det som visas i reklamen, men man kanske är glad och nöjd med att se några remsor av färg från sitt håll.
Genom en halvöppen lönndörr kan man gå in i ett litet mörkt rum och se en film om en person som lever ensam i ett skräpigt hus. Överallt finns prylar, böcker, tidningar och prydnadssaker. Det går nog att bo där, och underhålla sig själv med att spela piano och sjunga. Men det är som att världen utanför inte existerar, och det skapar en kuslig stämning. Jag vågar inte gå in i det svarta rummet utan står och ser filmen genom dörröppningen.
I en annan film går Klara Lidén bredbent fram och tillbaka framför en cykel, med ett järnrör hotfullt över axeln. Hon känner verkligen in sitt offer, och skapar skräck genom sitt överlägsna släntrande. Och så går hon till angrepp, och slår cykeln med järnröret gång på gång. Jag har inte en så personlig kärlek till cyklar som många av mina vänner har, men jag mår ändå illa av att se Lidéns attack. Den är så utstuderat hatfull att den känns otäck, trots att "offret" är ett icke-levande föremål.
Jag tycker fortfarande inte att tilltaget där alla föremål i Klara Lidéns lägenhet har packats ihop till en rektangel är intressant, men många andra verk i hennes utställning är tankeväckande. För att se den tar man en dörr vid sidan om den stora ingången till Moderna Muséet, en dörr jag hittills inte har sett, och går några trappor ned. När man följer pilarna ut genom den utpekade utgången, hamnar man i de vanliga rummen på muséets nedervåning. Så nära var det alltså till de välkända lokalerna! Men allt kändes helt annorlunda.
Länk till Moderna Muséets sida om Klara Lidén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar