I ett litet rum, lätt att missa, vid rulltrapporna på Tate Modern, hänger ett urval av Diane Arbus' fotografier. Det är stor skillnad mellan personerna som porträtteras, men vad de har gemensamt är att Arbus visar upp dem som självständiga personer i egen rätt. De må vara sorgsna, trötta eller glada, men de skäms inte för sig själva. Nej, i den här kameran framstår nästan alla som starka och rättmätigt stolta över sig själva.
Den patriotiske pojken med flaggan har klätt upp sig och verkar redo att debattera för sina politiska åsikter. Vare sig man delar dem eller ej är han värd att respektera, i sin beslutsamhet med en skymt av osäkerhet.
Flera foton visar handikappade människor uppklädda för maskerad, uppställda för kameran eller dansande och busande. De är så glada! Det råder inget tvivel om att det här är en stor dag, och de bubblar av glädje. Jag skrattar brett tillsammans med dem, inte åt dem, och hoppas att de hade lika roliga fester varje vecka! Bilderna är nästan fyrtio år gamla, så människorna är säkert döda nu, men åtminstone den här kvällen hade de det bra.
Inte ens åt den halvt mumifierade Mrs. T. Charlton Henry i hennes Chestnut Hill-hem vill man skratta, trots hennes daterade frisyr och snorkiga uppsyn. Av aftonklänningen, pärlorna och det spatiösa hemmet förstår man att hon levt ett rikt liv, men att det också kräver sina tributer för att hålla sig på topp i det skimrande societetslivet. Man behöver inte känna sympati för henne, men bilden visar något mer och mer personligt än en rik, sur tant.
Det krävs inlevelseförmåga och en stunds begrundan, men Diane Arbus' foton visar detsamma som goda författare gör: en berättelse om en annan människa, oftast väldigt olik dig själv, som gör att du får inblick i hennes liv. Fotografens känsla för hållning, uttryck och omgivande detaljer tillsammans med hennes respektfulla blick gör varje platt bild till en hel människa.
Länk till Tate Moderns sida om Diane Arbus
Den patriotiske pojken med flaggan har klätt upp sig och verkar redo att debattera för sina politiska åsikter. Vare sig man delar dem eller ej är han värd att respektera, i sin beslutsamhet med en skymt av osäkerhet.
Flera foton visar handikappade människor uppklädda för maskerad, uppställda för kameran eller dansande och busande. De är så glada! Det råder inget tvivel om att det här är en stor dag, och de bubblar av glädje. Jag skrattar brett tillsammans med dem, inte åt dem, och hoppas att de hade lika roliga fester varje vecka! Bilderna är nästan fyrtio år gamla, så människorna är säkert döda nu, men åtminstone den här kvällen hade de det bra.
Inte ens åt den halvt mumifierade Mrs. T. Charlton Henry i hennes Chestnut Hill-hem vill man skratta, trots hennes daterade frisyr och snorkiga uppsyn. Av aftonklänningen, pärlorna och det spatiösa hemmet förstår man att hon levt ett rikt liv, men att det också kräver sina tributer för att hålla sig på topp i det skimrande societetslivet. Man behöver inte känna sympati för henne, men bilden visar något mer och mer personligt än en rik, sur tant.
Det krävs inlevelseförmåga och en stunds begrundan, men Diane Arbus' foton visar detsamma som goda författare gör: en berättelse om en annan människa, oftast väldigt olik dig själv, som gör att du får inblick i hennes liv. Fotografens känsla för hållning, uttryck och omgivande detaljer tillsammans med hennes respektfulla blick gör varje platt bild till en hel människa.
Länk till Tate Moderns sida om Diane Arbus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar