Huset vid Flon på Stadsteatern

Pjäsen Huset vid Flon bygger på två romaner av Kjell Johansson, Huset vid Flon och Sjön utan namn. Den rörliga kronologin får sin start i hur syskonen Eva och Einar går igenom sitt barndomshem för att sortera och slänga det som är kvar när deras mor har dött. Ett föremål väcker upp ett gammalt minne, sedan följer scenerna ur det förflutna varandra och tar form på scenen.

Barnen växte upp i ett hus en bit bort från det egentliga samhället, Midsommarkransen i utkanten av Stockholm. Man såg litet snett på familjen, där pappan var borta i långa perioder. På sjön? Nej, i fängelse. Och det var ändå under bortaperioderna som familjen klarade sig som bäst.

När jag såg pjäsen och lade till det jag mindes från boken Huset vid Flon, märkte jag tydligare den röda tråden: Barnens mormor som tillsammans med morfadern såg den framväxande socialdemokratin som det som skulle ge dem självförtroende och respekt i det nya samhället. Modern som läste och läste och drev sina barn till att studera och få respektabla yrken. Men den uppåtsträvande rörelsen är nära att knuffas omkull av fadern, som gång på gång försöker sig på hederliga jobb men tar genvägar och snubblar. Och känslan av att vara ett fotsteg från avgrunden har han lämnat kvar främst hos sin dotter Eva.

Eva tar sig till faderns barndomshem, Skogstorp, där kusinerna bor. De som var hennes vänner när de alla var små hör ändå till den sidan av släkten som såg hennes far som en förrädare. Eva, gymnasielärare i propra kläder, sticker ut bland dem, även om hon verkligen dras till människorna, speciellt till kusin Axel, de som stod varandra så nära som barn. Kanske kan hon "rädda" honom därifrån till Stockholm och ett nytt liv? Ändå är det de sjaskiga kusinerna som ser igenom Eva. Hon är med små steg på väg att bli lik sin far - hon börjar bli beroende av alkohol och kanske även av lögner och överdrifter? De här scenerna är de bästa i hela pjäsen, för de har ett sammanhang, och alla skådespelare spelar nedtonat och allvarligt.

Tyvärr är det så mycket annat av pjäsen som inte är bra. Den återkommande dialogen mellan syster och bror om vad som har hänt känns klumpigt skriven och framförd. Scenerna från barndomen i huset är till en början så glättiga att de förlorar all verklig känsla. Det är också många scener som avbryts när de börjar bli för hemska, med utrop som att så får man väl inte göra mot ett barn, eller att det är för hemskt. Ja, jag håller med, det är hemskt och jag är litet glad att jag slipper se fortsättningen. Men jag blir också besviken för att det förminskar allvaret i allt det hemska som barnen faktiskt har varit med om.

Jag är egentligen jätteglad över att det sitter musiker på scenen, men det är så ofta som deras stämningsmusik låter alldeles för högt och tvingar skådespelarna att skrika utan att de ändå hörs. Under en scen är musiken helt i onödan så irriterande att jag bara ville stänga av den.

Några av skådespelarna lyckas göra goda insatser. Göran Ragnerstam har en rik roll som pappan som ibland lyser som solen med grandiosa planer för framtiden, ibland är full och elak mot mamman och barnen. Mats Qviström, Sven Ahlström och Lena Nilsson är riktigt bra som den tätt sammankittade gruppen på Skogstorp, misstänksamma människor med sina egna regler och lojaliteter. Om fler av skådespelarna fått spela lika långsamt och tungt, och om replikerna legat bättre i munnarna, skulle pjäsen varit bättre.

Länk till Stadsteaterns sida om Huset vid Flon

Foto: Carl Thorborg