tisdag 30 augusti 2011

Bin ich schön? av Doris Dörrie

De böcker av Doris Dörrie som är översatta till svenska är barnböckerna om Mimmi och om Lotta, samt hennes debutbok, novellsamlingen Hjärta, smärta och hela rasket. Förutom att vara en framgångsrik TV- och filmregissör, är hon även uppskattad som vuxenförfattare i Tyskland. Bin ich schön? kom ut 1994 och innehåller sjutton noveller med en medellängd på 30 sidor. En del av historierna hänger ihop två och två, och berättar om ungefär samma människor men med utgångspunkt från olika personer.

De två första novellerna handlar om Charlotte och hennes försök att hitta en bra barnsköterska till sin lilla Lena. Först får vi se intervjuprocessen ur Charlottes synvinkel, och sedan hur hon litet ängsligt och anstucken av white guilt (eller snarare Wessie guilt) insisterar på att Lena skall uppfostras utan McDonalds, kött och minsta nypa socker. Jag tycker genast om tonen i boken, och skrattar högt flera gånger. I nästa novell ser man hur överspänd men också uppriktigt stressad Charlotte verkar, i ögonen på den bekymmerslösa au pair-flickan som dimper ned från USA.

Framåt och bakåt i tiden och några vändor till USA och tillbaka rör sig historierna. Olika former av white guilt kryper fram i flera sammanhang, och det är väl skrivet, roligt men allvarligt på samma gång. De är alla intressanta, men allra bäst tycker jag om de som beskriver livet i en familj, främst ur mammans synvinkel. Av bara några scener och repliker förstår man hur förväntningar och vanor stelnat genom åren. Att försöka förändra på någon av de små irriterande detaljerna i vardagslivet skulle inte gå utan att ruckas omkull allt, och vågar man försöka det? Orkar man?

Om alla novellerna vore eländesskildringar skulle jag snabbt tröttna på dem, men så är det inte. Personerna har det tungt, men alla är inte uppgivna. Här och där får man några glimtar av lycka i alla fall, och den lyckan kan man leva på ett tag till. Den sista novellen sammanfattar de känslorna så fint.

Hannah och Jim har en liten energisk dotter, Lilli, och hela vardagen går nu ut på att leka med henne, neka henne glass och däremellan stjäla till sig några ögonblick av sömn. Ett litet kravmonster är hon allt, men hur skall man kunna förklara för henne att hon inte kan få glass när hon vill, när hon är för liten för att resonera logiskt? I en fantastisk scen ligger Jim som vanligt utslagen av sömnbrist i soffan, och Hannah ligger på golvet och leker bebis med Lilli, som spelar mamman. Hannah skall låta sig nattas och låtsas gråta, och lever sig med möda in i skrikandet och sprattlandet. Då kommer Lilli tillbaka och frågar, med mammas ord och händerna bestämt i sidorna: Vad är det nu då? Snart blir jag jättearg. ... Så ser alltså mamma-barn-leken ut från den ledsna bebisens håll... Men så kommer Lilli fram och tröstar sitt mammabebismonster med en snäll smekning på kinden. Trösten som kommer i leken är lika verklig som trösten man behöver i vardagslivet. Man får försöka njuta och minnas de ögonblicken.

Doris Dörrie är en klok och skicklig författare med ett rättframt språk. Jag ser fram emot att läsa fler böcker av henne.

Inga kommentarer: