A Woman Killed With Kindness på National Theatre London

När Thomas Heywood skrev pjäsen A Woman Killed With Kindness 1607, och andra före och efter den, var det nytt för teatern att den handlade om vanliga människor med vanliga liv. (Alltså snarare godsägare än kungar, om man skall vara krass.) Därför är det konstigt att National Theatre har valt att sätta upp pjäsen på ett sätt som alienerar den från en nutida publik. Handlingen är flyttad till 1919 men språket är fortfarande ålderdomligt och svårlyssnat.

Lyttleton-scenen är uppdelad i två delar, som två halva dockskåp som skjutits samman. Båda halvorna visar en salong med en trappa till en övervåning med flera rum. Det vänstra hemmet är litet mindre, litet mer slitet, statt i förfall, och under pjäsens gång kommer vi att få se tavlorna plockas ned för att säljas. Det högra hemmet är ljust och rikt, och där dukas det upp för bröllopsfest när historien börjar.

Master John Frankford har just gift sig med Anne, och herrarna i sällskapet är glada och berusade och ger sig ut på jakt för nöjes skull. Sir Charles Mountford och Sir Francis Acton, Annes bror, slår vad om resultatet, men blir oense, och på grund av dumhet och slarv råkar Mountford skjuta en man och hamnar i fängelse. Det gör situationen svår för hans syster, Susan. De två bor tillsammans i den "vänstra" scenhalvan. Möjligtvis har Mountford och Acton, och kanske båda deras släkter, gammalt groll som krånglar till relationerna ännu mer och försvårar en lösning.

I det stora ljusa hemmet till höger låter Frankford sin gode vän Wendoll flytta in. Men den lömske mannen förför Anne! Man ser hur motvillig hon är, men till sist hjälplös inför hans övertalningar. Till slut kommer Frankford på dem, kastar rasande ut Wendoll och förskjuter Anne. Hon får ta med alla sina ägodelar och leva avskilt i ett eget hus, men hon skall aldrig mer få se sina barn, trots att hon förtvivlat ber om nåd.

Under tiden har Acton upptäckt Susan och förälskat sig i henne, och börjat hjälpa syskonen med pengar när nu Mountford är på väg att ruinera dem. Acton friar till Susan, som dock hatar honom, och trots att Mountford hatar honom ännu mer, väljer han att klä upp Susan i brudklänning och "sälja" henne till Acton. Just när Susan är på väg att låsas in i ett liv med en man hon inte älskar, får Acton bud om att hans syster, Anne, är på väg att tyna bort och dö av sorg. Alla samlas vid hennes dödsbädd, även hennes make, som vid hennes sista andetag lovar att förlåta henne. Orden som Frankford redan tidigare sagt till sin fru, som kommer att stå på hennes gravsten, de ropar nu Susan ut, som ett eko av hennes eget kommande liv: "Here lies a woman killed with kindness."

Det dubbla scenrummet är stiligt, men parallellerna mellan Susans och Annes liv blir mer sökta än naturliga. Det är vackert när kvinnorna sitter och spelar piano alt. flygel samtidigt i sina respektive hem. Det ser spännande ut när kvinnorna rör sig i slow motion eller står still och blir lyfta och hanterade av sitt tjänstefolk, som rusar förbi i hög hastighet. Det understryker hur de båda är ensamma och låsta i sina liv. Pjäsen visar ju hur två kvinnor i helt olika situationer, som beter sig på rakt motsatta sätt, ändå inte kan styra sina liv, utan är utlämnade åt vårdslösa och själviska män. Det är synd att historien suddas ut av den förvirrade regin och den högljudda, hetsiga spelstilen. De enda ögonblicken att minnas är när Master John Frankfords betjänt Nicholas (Gawn Grainger) berättar att han har sett Anne vara otrogen med Wendoll. Den stillsamma uppriktigheten och inlevelsen hade jag velat se mer av i hela pjäsen.

Länk till National Theatres sida om A Woman Killed With Kindness