Förutsättningarna är inte de bästa när Steve Coogan och Rob Brydon ger sig av på en runda i norra England. Visst skall de få bo på hotell och prova god mat på gourmetrestauranger på bekostnad av bolaget som spelar in dem för TV. Men egentligen hade Coogan tänkt göra resan med sin amerikanska flickvän, och få visa henne sina hemtrakter och litet av sig själv. Fast flickvännen har åkt tillbaka i USA för sin karriär, och Rob Brydon har hastigt fått hoppa in. Till första hotellnatten är Coogan och Brydon inbokade i ett rum med dubbelsäng.
En litet misslyckad inledning är ju ett bra sätt att spetsa till den ständiga vänskaps-konflikten mellan de båda männen. Precis som i den smarta och roliga meta-filmen Tristram Shandy spelar de båda sig själva, fast med rivaliteten överdriven ett snäpp. Eller? Hur många lager av förställning och låtsas-hat/låtsas-kärlek ser vi egentligen i filmen? När Steve Coogan spelar Steve Coogan som är avundsjuk fast fejkar nonchalans, vad är äkta och vad är spelat? I vilket fall som helst vinner filmen på att de båda verkligen känner varandra sedan flera år, försöker trycka på varandras ömma punkter och snabbt spinner vidare på skämten.
Rob Brydon har aldrig haft lika stora publiksuccéer som Steve Coogan, men är känd och omtyckt för sina röstimitationer. Det är så lätt för Brydon att då och då säga en replik med röst och gester lånade av Sean Connery, eller av Michael Caine. Det är så lätt för Coogan att anmärka på att Caine-imitationen inte är särskilt bra, och börja demonstrera hur Michael Caine verkligen skall låta. De båda battlar fram tills kvällens förrätt kommer in. Och tar upp battlet igen i bilen nästa dag, och nästnästa dag. Jag växlar mellan att skrocka och frusta av skratt. Imitationerna är bra och roliga, och det envisa tävlandet är roligt och litet sorgligt. Fler än jag kan säkert känna igen behovet att spela oberörd och samtidigt bräcka en gammal vän som har lyckats, utan att det hela tippar över till en ren konflikt.
De båda männens referenser sträcker sig längre än till brittiska skådespelare på film. Allteftersom de besöker ställen där Wordsworth och Coleridge har levt, börjar de citera långa stycken ur deras dikter. Så kultiverat! Så imponerande! Tjusigt, även när Brydon medger att han låg vaken kvällen innan och lärde sig dikten utantill för att kunna imponera på Coogan. Tävlandet tar aldrig slut...
Jag tycker att sido-plotten som visar Brydon som lycklig familjefar och Coogan som ensam och olycklig är onödig. Den stora behållningen är att se dem båda käbbla. Jag skulle gärna se serien som låg till grund för filmen, och se dem gnabbas timme efter timme på nordengelska vägar och hedar.
En litet misslyckad inledning är ju ett bra sätt att spetsa till den ständiga vänskaps-konflikten mellan de båda männen. Precis som i den smarta och roliga meta-filmen Tristram Shandy spelar de båda sig själva, fast med rivaliteten överdriven ett snäpp. Eller? Hur många lager av förställning och låtsas-hat/låtsas-kärlek ser vi egentligen i filmen? När Steve Coogan spelar Steve Coogan som är avundsjuk fast fejkar nonchalans, vad är äkta och vad är spelat? I vilket fall som helst vinner filmen på att de båda verkligen känner varandra sedan flera år, försöker trycka på varandras ömma punkter och snabbt spinner vidare på skämten.
Rob Brydon har aldrig haft lika stora publiksuccéer som Steve Coogan, men är känd och omtyckt för sina röstimitationer. Det är så lätt för Brydon att då och då säga en replik med röst och gester lånade av Sean Connery, eller av Michael Caine. Det är så lätt för Coogan att anmärka på att Caine-imitationen inte är särskilt bra, och börja demonstrera hur Michael Caine verkligen skall låta. De båda battlar fram tills kvällens förrätt kommer in. Och tar upp battlet igen i bilen nästa dag, och nästnästa dag. Jag växlar mellan att skrocka och frusta av skratt. Imitationerna är bra och roliga, och det envisa tävlandet är roligt och litet sorgligt. Fler än jag kan säkert känna igen behovet att spela oberörd och samtidigt bräcka en gammal vän som har lyckats, utan att det hela tippar över till en ren konflikt.
De båda männens referenser sträcker sig längre än till brittiska skådespelare på film. Allteftersom de besöker ställen där Wordsworth och Coleridge har levt, börjar de citera långa stycken ur deras dikter. Så kultiverat! Så imponerande! Tjusigt, även när Brydon medger att han låg vaken kvällen innan och lärde sig dikten utantill för att kunna imponera på Coogan. Tävlandet tar aldrig slut...
Jag tycker att sido-plotten som visar Brydon som lycklig familjefar och Coogan som ensam och olycklig är onödig. Den stora behållningen är att se dem båda käbbla. Jag skulle gärna se serien som låg till grund för filmen, och se dem gnabbas timme efter timme på nordengelska vägar och hedar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar