Ben Butley (Dominic West) är universitetslektor i litteratur, cynisk, arbetsskygg och förtjust i att besvära andra tills han får som han vill. Han delar rum med en kollega och före detta student, Joseph Keyston (Martin Hutson), som han retar, hunsar och utnyttjar skamlöst. Intima förtroenden vänds till grymma skämt i nästa minut, och Butley vet hur han skall snacka och hota tills Joe har pressats till att göra honom en ny tjänst.
De två och deras förhållande måste vara inspirationen till Dr. House och Dr. Wilson, med undantaget att där House mobbar sina kollegor men gör allt för att bota patienten, är Butley lika vårdslös gentemot sina kollegor, studenter och arbetet på boken om T.S. Eliot. Studenter som kommer in för sin avtalade handledning sjasas ut med dåliga ursäkter, och när kollegan Edna Shaft (Penny Downie) anar ugglor i mossen kollrar Butley bort henne med lögner och tomma löften. Inget och ingen tas på allvar i Butleys värld. "If it's worth doing, it's worth ignoring", så perverterar han ett av mina favorituttryck.
Dominic West är det stora affischnamnet för pjäsen, som skrevs 1970 men har en tidlös rapphet. Nog för att jag älskade Wests insats i The Wire (och hans stiliga nuna), men inför biljettköpet blev jag skeptisk av att allt fokus låg på honom. Därtill alla förtjusta utrop om "tears of laughter" och "comic perfection" på de illblå plakaten. Men jag hoppades på att komedin skulle vara uppbyggd av stora doser av sarkasm, allvar och goda skådespelarinsatser, och precis så var det. Under den farsartade inledningen snubblar Ben Butley in på sitt kontor och hittar gamla sockor och en halväten banan i sina rockfickor. Men därefter rullas det upp en underhållande och intelligent historia om en man som lever sitt liv illa, låtsas som att han inte bryr sig om det men inte vet hur han skall sluta.
Varifrån kommer Butleys självdestruktiva vårdslöshet? Kanske från det faktum att hans fru tog deras nyfödda dotter och lämnade honom för två månader sedan. Med hjälp av sitt latenta alkoholproblem är det lättare att spela nonchalant än att inse allvaret i situationen. Tills dess att hustrun Anne (Amanda Drew) uppenbarar sig i rummet, samlad och seriös. Hela pjäsen stannar upp. Butley kastar skämt efter skämt som faller platta till marken, och slingrar sig när hon ställer raka frågor. Tillsammans med några ögonblick av halvt dold smärta under ett inledande gräl med Joseph, börjar det framstå att Butley är djupt olycklig. Och ändå oförmögen att ta sig ur gropen han själv grävt.
Joes pojkvän Reg Nuttall (Paul McGann) kommer till kontoret. Han är ännu en gravallvarlig person som inte låter sig manipuleras av Butelys svada och oförskämdheter. Vid det här laget verkar Butley ha tappat alla hämningar och kastar ur sig grövre och grövre provokationer. Det är som om han ville förstöra för sig själv, och för Joe, så komplett som möjligt. Och ändå är förolämpningarna uppblandade med ögonblick av försök till kontakt. Det är tragiskt att se hur Butley stöter bort de enda som bryr sig om honom, dem som han egentligen ändå vill vara nära.
Martin Hutson och Penny Downie har som främsta uppgift att vara lekbollar för Butleys skojfriska infall, och skådespelarna får inte chans att göra mycket mer av sina roller än så. Amanda Drew och speciellt Paul McGann imponerar när de förblir kallsinniga (nästan) inför Butleys tramsigheter. Dominic West i huvudrollen lyckas inte riktigt visa någon underliggande oro, vilket jag gärna velat se. Men han är bra på att visa hur Butley njuter av att vara fräck, påträngande och snacksalig. Skådespelarna och deras roller är nödvändiga delar i en pjäs som både är fantastisk rolig och har en underton av svärta.
Ovidkommande fotnot:
De två och deras förhållande måste vara inspirationen till Dr. House och Dr. Wilson, med undantaget att där House mobbar sina kollegor men gör allt för att bota patienten, är Butley lika vårdslös gentemot sina kollegor, studenter och arbetet på boken om T.S. Eliot. Studenter som kommer in för sin avtalade handledning sjasas ut med dåliga ursäkter, och när kollegan Edna Shaft (Penny Downie) anar ugglor i mossen kollrar Butley bort henne med lögner och tomma löften. Inget och ingen tas på allvar i Butleys värld. "If it's worth doing, it's worth ignoring", så perverterar han ett av mina favorituttryck.
Dominic West är det stora affischnamnet för pjäsen, som skrevs 1970 men har en tidlös rapphet. Nog för att jag älskade Wests insats i The Wire (och hans stiliga nuna), men inför biljettköpet blev jag skeptisk av att allt fokus låg på honom. Därtill alla förtjusta utrop om "tears of laughter" och "comic perfection" på de illblå plakaten. Men jag hoppades på att komedin skulle vara uppbyggd av stora doser av sarkasm, allvar och goda skådespelarinsatser, och precis så var det. Under den farsartade inledningen snubblar Ben Butley in på sitt kontor och hittar gamla sockor och en halväten banan i sina rockfickor. Men därefter rullas det upp en underhållande och intelligent historia om en man som lever sitt liv illa, låtsas som att han inte bryr sig om det men inte vet hur han skall sluta.
Varifrån kommer Butleys självdestruktiva vårdslöshet? Kanske från det faktum att hans fru tog deras nyfödda dotter och lämnade honom för två månader sedan. Med hjälp av sitt latenta alkoholproblem är det lättare att spela nonchalant än att inse allvaret i situationen. Tills dess att hustrun Anne (Amanda Drew) uppenbarar sig i rummet, samlad och seriös. Hela pjäsen stannar upp. Butley kastar skämt efter skämt som faller platta till marken, och slingrar sig när hon ställer raka frågor. Tillsammans med några ögonblick av halvt dold smärta under ett inledande gräl med Joseph, börjar det framstå att Butley är djupt olycklig. Och ändå oförmögen att ta sig ur gropen han själv grävt.
Joes pojkvän Reg Nuttall (Paul McGann) kommer till kontoret. Han är ännu en gravallvarlig person som inte låter sig manipuleras av Butelys svada och oförskämdheter. Vid det här laget verkar Butley ha tappat alla hämningar och kastar ur sig grövre och grövre provokationer. Det är som om han ville förstöra för sig själv, och för Joe, så komplett som möjligt. Och ändå är förolämpningarna uppblandade med ögonblick av försök till kontakt. Det är tragiskt att se hur Butley stöter bort de enda som bryr sig om honom, dem som han egentligen ändå vill vara nära.
Martin Hutson och Penny Downie har som främsta uppgift att vara lekbollar för Butleys skojfriska infall, och skådespelarna får inte chans att göra mycket mer av sina roller än så. Amanda Drew och speciellt Paul McGann imponerar när de förblir kallsinniga (nästan) inför Butleys tramsigheter. Dominic West i huvudrollen lyckas inte riktigt visa någon underliggande oro, vilket jag gärna velat se. Men han är bra på att visa hur Butley njuter av att vara fräck, påträngande och snacksalig. Skådespelarna och deras roller är nödvändiga delar i en pjäs som både är fantastisk rolig och har en underton av svärta.
Ovidkommande fotnot:
Idag läste jag i en orelaterad artikel att Paul McGann spelade The Doctor i åttonde reinkarnationen av Doctor Who.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar