Ayyuka på Fasching

Bas, gitarr och trummor fyller Fasching med tung, funkig rock med orientaliskt klingande melodier när bandet Ayyuka från Turkiet spelar. Ovanpå de tunga basgångarna och tighta trummorna läggs de sköna gitarrslingorna i harmonier som är exotiska och mycket välkomna för ett västerländskt öra. Låtarna är mest instrumentala, men bandet spelar också en låt med sång från en av sina tidigare album, följt av två mer konventionellt rockiga låtar. När de återgår till ett mer turkiskt sound låter det nästan som filmmusik från femtiotalet. 

Det minimala mellansnack gör att jag inte vet namnet på låtarna som spelas, inte heller på den nya låt som de spelar för första gången, men bas och trummor är tunga och sköna. I bakgrunden rullar psykedeliska animationer alternerat med filmer från Istanbul från sextio- eller sjuttiotalet - är det invigningen av bron över Bosporen från 1973 som vi får se? Bilderna bidrar till stämningen på konserten. "Vill ni höra surfmusik?" ropar trummisen, och det vill vi! Fast Ayyukas surfbräda rids av Bikini Girls With Machine Guns, och det låter bra det!

Efter en låt med basgångar som andas funkigt sextiotal drar bandet några snabbare rocklåtar, och ger sig sedan tillbaka in i sitt unika sound med sista låten i ordinarie set, den fantastiska Yukadans som får Fasching att koka. Det är underbart, men spelningen får inte sluta än! Bandet kommer tillbaka och kör minst lika heta Komalı som avslutning på en mycket bra konsert.

Ironheart

Riri Williams dök upp i filmen Wakanda Forever: ett tekniksnille som byggt en lika kraftfull dräkt som Ironman, utan att ha en hel vapenindustri i ryggen, med egenförvärvad kunskap och den teknik hon tagit till sig vid MIT. Men när vi möter henne i sin egen serie Ironheart märker vi att det är svårare att ta sig långt när man har mindre uppbackning och mindre medel att röra sig med. För att skramla ihop till att bygga en ny dräkt hjälpte Riri andra MIT-studenter att fuska, och när hon blir påkommen relegeras hon från utbildningen.

Det var ibland irriterande att se Ironman löda ihop de sista skarvarna och kasta sig ut i en hisnande flygfärd utan att testa dräktens förmåga först. Det är givande att se det motsatta i Ironheart: hur Riri måste fixa, prova, krascha och fixa igen för att få till funktionerna i sin dräkt. Men tillbaka i kvarteret Ironheart räcker snart varken pengarna eller prylarna hon kan hitta på det lokala skrotupplaget för att slutföra dräktbygget.

Tyvärr blir lösningen att hon slår sina påsar ihop med ett gäng skickliga inbrottstjuvar som skall genomföra en mångmiljonstöt. Gruppen består av skickliga men obehagligt småaktiga personer, och man kan gissa att de inte kommer att tveka inför att vända sig emot Riri om det passar dem. Men därutöver är det också så att gruppens ledare Parker Robbins har en mystisk kappa och en egen, hemlig plan.

Genom kappan kommer övernaturliga krafter in i världen, och de synliga spår de sätter i Parkers kropp är mycket oroväckande. Riri blir misstänksam och vill undersöka kappan med en vetenskaplig blick, men snart visar det sig att den bär på mycket starka krafter från en ondskefull dimension. När hon frågar sina magikunniga vänner om råd blir de förskräckta av vad de ser, men av flera anledningar börjar magin nu att snirkla sig in även i det tekniska underverk till dräkt som Riri till slut kan färdigställa.

Serien Ironheart startar mycket trögt, för även om det är en god idé att förankra en actionhjälte i kvarteren hon kommer ifrån för att ge förståelse för hennes val och utmaningar i livet, så blir det här oftast stereotypa distraktioner. Visst måste vi ha förståelse för chocken och glädjen när barndomsvännen Natalie, som dödades i ett rånöverfall, plötsligt återuppstår i dräktens AI, men de många gnabb-scenerna mellan Riri och N.A.T.A.L.I.E., och Riri och hennes mamma, hade kunnat kortas ned betydligt. Hellre hade jag velat se mer av Riri som skruvar och fixar småprylar hemma genom åren, inte bara den tekniskt avancerade dräkten till sig själv.

I de sista avsnitten ökar äntligen spänningen, och Riri hamnar i några riktigt tuffa fighter där hennes dräkt kommer till sin rätt, i strid såväl som i TV-rutan. Och magin, den låter sig inte besegras så lätt. Varelsen bakom det hela vet vilka knappar man skall trycka på för att lirka sig in i en människas liv...

Motståndets melankoli av László Krasznahorkai

De fyra människor vi i tur och ordning möter är varandras motsatser på olika sätt. Den första vi följer är fru Pflaum, på ett tåg på väg hem efter ett besök hos vänner. Vi känner med henne hur trängd och uttittad hon är av människorna i vagnen, de ohyfsade och till och med hotfulla medpassagerarna, och den växande paniken när försöken att hålla sig obemärkt leder till fler påstötningar. Väl hemma i säkerhet märks tryggheten och lyckan desto bättre i de lyriska beskrivningarna av det omsorgsfullt inredda hemmet.

Likaså tillfreds inom sina fyra väggar är fru Eszter, men hon har ambitioner som sträcker sig ut över hela staden. Det är några saker som måste sättas igång för att hennes planer skall gå i lås, och för den sakens skull använder hon sig av fru Pflaums son Valuska. Han är en misslyckad stackare i livet, men han känner sig befryndad med himlakropparna vars rörelser han så gärna illustrerar bland de andra fullegubbarna på haket "P-feffers", och går själv i vida cirklar runt i staden. Tillbaka kommer han till herr Eszter, som i stort sett är sängbunden men också i tanken rör sig i himlasfärer tack vare den älskade musiken.

Saker är på väg att hända i staden. Halvkonstiga järtecken har föregått en cirkus ankomst i staden. Den ovanliga cirkusen förevisar Världens Största Jätteval, och hur smått det än kan verka för oss läsare utövar den en dragningskraft på ortsborna. Men folksamlingen väcker oro; där verkar också finnas skummare typer. 

László Krasznahorkais prosa är full av citattecken kring vad som berättas, och man får växla mellan att ignorera dem för att läsningen skall flyta på, och studera vad de säger eller hoppar över för att förstå författarens intentioner. Ibland är det nog meningen att vi skall förstå att de är rena citat från tankar eller uttalanden från personen i fokus. Andra gånger är det som en gardering från berättarrösten, att så här skulle jag inte uttrycka mig själv men det är ett begrepp eller en laddning i formuleringen som i sig säger något om tillståndet. 

Den framvällande ordmassan är på samma gång både utjämnad och nyansrik. Av de löpande meningarna med få radbrytningar förstår vi att livet i staden är monotont, människor har sina platser i hackordningen och inte mycket ändras. Men när de omvälvande händelserna väl sker så ökar trycket i berättelsen utan att formatet uttryckligen behöver visa på det. Det dagliga eländet är underförstått i människornas jämnmod, litet humor går det att se i det, men också sorg. Vad blev det av människorna som drogs in i fru Eszters ambitioner? Kan man någonsin städa upp utan att skada andra?

Fler böcker av László Krasznahorkai:

Satantango

Lars Wallin 35 Years of Fashion Stories på Artipelag

Artipelags sommarutställning handlar om designern Lars Wallin, som under (minst) 35 år har skapat underbara, vackra klänningar till lyckligt lottade kvinnor (och män) för offentliga framträdanden som Eurovision, eller privata tillställningar som bröllop.

Inför de vackra, slanka skapelserna kan vi känna oss små och klumpiga, eller också ta mod till oss när Lars Wallin själv berättar hur han arbetar fram designen tillsammans med den blivande bäraren, för att klänningen skall framhäva kvinnan, inte ta uppmärksamheten från henne.

Några av klänningarna är inte skapade för en person utan för ett event, som de i Josef Frank-tyg som syddes upp för en Svenskt Tenn-tillställning...

... eller den påhittiga som gjordes till Casino Cosmopol.

Fler bilder finns att se på min andra blogg: 

Lars Wallin 35 Years of Fashion Stories

Länk till Artipelags sida om utställningen

Fyra Årstider

Det är skönt att ha vänner man kan vara sig själv med, som känner en utan och innan och som man har gemensamma minnen med sedan flera decennier. Så är det för de tre paren som ses i Nicks och Annes hus - Kate och Jack, och Danny och Claude. Men... Nick har börjat känna sig instängd i äktenskapet, vilket är något som vännerna får reda på före Anne. Vad skall de göra? Vem skall de varna om vad som är på väg att hända?

TV-serien Fyra Årstider bygger på filmen med samma namn från 1981, och minsann om inte Alan Alda dyker upp därifrån, nu i rollen som Kates far. Ackompanjerat av Vivaldis likadant betitlade verk följer vi personerna - först sex, nu sju - genom väderskiftningarna under året. Nick lämnade Anne och dejtar nu den betydligt yngre Ginny. De övriga parens lojalitet slits mellan Anne och Nick samtidigt som tålamodet prövas av Ginny, okunnig om traditioner och insiderskämt och med egna idéer om vad som är kul.

Spänningen mellan Claude och Danny ligger på ett djupare plan, då Claude oroar sig över hur Danny negligerar sin hälsa och dessutom visar sig ha ljugit om ganska många saker, stora och små, för att förenkla sin tillvaro... på Claudes bekostnad.

Vi tittare kanske slappnar av tillsammans med Jack och Kate, det enda paret som inte verkar ha några fnurror på tråden. Men så enkelt är ju inte livet. Visst gör de båda små saker som irriterar varandra, och ibland också något stort och kanske oförlåtligt.

Fyra Årstider är en charmig och ofta rolig berättelse om problem som uppstår när man egentligen inte behöver ha några bekymmer för sin överlevnad från dag till dag. Men även i parens mer priviligierade situationer går det att känna igen sig i hur relationer till ens närmaste kan vara det jobbigaste av allt, men också det viktigaste av allt att hålla starka, och att acceptera varandras mindre fel om det goda ändå överväger.

Audition av Katie Kitamura

Katie Kitamuras spröda prosa är alltför överlastad i den första delen av boken Audition. På samma sätt som ett par-tre bisatser radas upp i varje mening, fulla med noggrant utvalda ord, så överlagras reaktioner, analyser och second-guessing på det ytterst lilla som sker. Visserligen är de ändå händelser av omvälvande slag, men just det här sättet som Kitamura låter handlingen röra sig i cirklar gör berättelsen liksom dess huvudperson alltför försiktig och därigenom irriterande. Till det bidrar de onda föraningar som tillskrivs flera scener, vilka inte alltid följs upp och ibland tycks användas felaktigt.

Men boken går över till en andra del, och där kommer en överraskande vändning. Samma personer och miljöer, men hela verkligheten har förändrats till det bättre, just när det såg ut som att allt höll på att krascha. Till en början är det förvirrande. Därefter går det att se på skiftet med ömhet och förståelse. Men efter hand börjar man tveka och oroa sig för grundvalen för de nya förhållandena - håller huvudpersonen på att bli galen? - och så börjar till och med sprickorna i den harmoniska handlingen att bli djupare och otäckare.

Huvudpersonen är skådespelerska, och kanske är det därför som jag för mitt inre ser de sista scenerna inte som en film utan som en teaterpjäs, men jag tror att det också kommer sig av att historien skrivits med vissa gap som en läsare/åskådare själv måste levandegöra, precis som på teater jämfört med film. 

Även denna andra halva av boken är skriven med trippla, petiga bisatser, men då spänningen stiger och handlingen rör sig snabbare är det inte längre något att snubbla över. Effekten av den tunna, luftigt skrivna boken blir riktigt omtumlande och ytterst imponerande.

Fler böcker av Katie Kitamura:

Intimacies

Tonsättare på flykt och i exil - Kammarmusikfestival i Allhelgonakyrkan 2025

Varje år i 25 år har vi nu fått en fin kammarmusikfestival, fint ihopsatt av Kammarmusikens Vänner och dess hjärta av guld, Bengt Forsberg. Årets tema var Tonsättare på flykt och i exil, med inslag av favoritkompositörer föreslagna av de medverkande musikerna. Var och en av de fyra konserterna inleddes med ett kort stycke av Fritz Kreisler, vilka sedan följdes av flera längre och kortare verk av huvudsakligen europeiska kommpositörer från 1800- och 1900-talet.

I de tre första konserterna bjöds publiken på underbara sånger, skickligt och vackert sjungna Kathrin Lorenzen (sopran) på svenska, polska, tyska och franska, med kunnigt ackompanjemang av Oskar Ekberg på piano. I de omtänksamt utdelade textbladen kunde vi följa med i orden som varierade mellan innerligt sorgliga, kärleksfullt längtande, överjordiskt skimrande och glatt nonsens, alla med fantastiska melodier av Allan Pettersson, Grazyna Bacewicz, Hugo Wolf respektive Eric Satie.

Höjdpunkterna under festivalen var många. Jag gladde mig speciellt åt att under första kvällen åter få höra Grazyna Bacewicz Pianokvintett Nr 1 (1952), där två "gående" toner gick över från pianot till stråkarna, för att senare komma igen i långsamt tempo in till slutet. Efter paus kom sedan Robert Schumanns fascinerande Geister-variationer i Ess-dur (1854). Den andra konsertkvällen var likaså fylld med vacker musik. 

Under den tredje konserten fastnade jag först för Fritz Kreislers Stråkkvartett i a-moll (1919), sedan för Bernhard Henrik Crusells skickliga användande av de olika instrumentens egenart i Klarinettkvartett Nr 3 i D-dur opus 7 (1823), för att sedan få mitt lystmäte av många roliga verk och inte minst citat av Eric Satie! Det är synd att en så fin och trevlig festival måste ta slut, men nu hade vi ju fått höra mycket god musik av ytterst skickliga musiker, så på sista dagens konsert kunde vi vara tacksamma över att, förutom fina oboeverk, få höra musik av två ukrainska kompositörer, Sergei Bortkiewicz Elegie Ciss-dur (1931) och Borys Ljatosjynskis Pianotrio nr 2 opus 41 (1942). Än en gång en mycket väl uttänkt och genomförd kammarmusikfestival i Allhelgonakyrkan. Låt oss hoppas på minst hundratjugofem år till av det!

Past Lives

När Na Young var tolv år gammal flyttade hennes familj till Toronto. Kvar i Seoul blev Hae Sung, klasskamraten som hon tävlade med om att vara bäst i klassen, och också hade en begynnande förälskelse. I bara några scener hinner filmen visa relationen mellan de två, samtidigt som flyttförberedelserna pågår, fram till barnens sista avsked. Kameran är just så dröjande att den inte glorifierar något, men visar hur den kommande flytten är något spännande för Na Young och hennes syster, medan vi vuxna åskådare förstår att sorgen över det oåterkalleliga kommer att komma senare.

Tolv år senare hittar Hae Sung sin gamla barndomsvän på Facebook. De gläder sig båda åt kontakten för ett tag. Men i så här i början av livet har båda planer, och är i den känsliga fasen att börja rota sig på var sitt håll. Na Young, som nu kallas Nora, tar avsked från Hae Sung igen för att helt och hållet kunna satsa på sitt författarskap.

Filmen berättar för oss det koreanska talesättet om 8000 lager av in-yun - när man träffar någon annan så har man i själva verket känt varandra, om än ytligt, 8000 gånger i 8000 tidigare liv. Mot det ställs frågan om slumpen, ytterligare tolv år senare när Noras make Arthur talar om alla tillfälligheter som fört dem två samman. Som författare både två vet de vikten av att berätta en historia, och möjligtvis att se historien i sina egna liv. Men varken de eller filmen låter det vara så enkelt. Gamla känslor och tidigare vägval skapar rörelser i livet för alla tre inblandade, och alla reflekterar på olika sätt över vad som händer. Hae Sung kommer till New York, platsen för så många fantastiska berättelser, men upplever sin helt egna historia med den ikoniska stadssilhuetten i bakgrunden.

Var och en av de tre huvudpersonerna Nora, Arthur och Hae Sung är bra på att formulera sig och deras dialoger förlitar sig inte på klichéer. Och ändå går det inte att sätta ord på allt. I slutändan blir de flesta känslorna omöjliga att uttala. Kanske kan det bli sagt i nästa liv.

The Tainted Cup av Robert Jackson Bennett

Det är manipulerade växter av olika slag som utgör den huvudsakliga vetenskapen och teknologin i Khanum-imperiet. En sorts växt lyser upp inomhus när det är mörkt, en annan drar ut fukten och värme och ger rummet en behaglig temperatur, och mot mindre och större åkommor kan man ta ett ympat preparat. Det finns också människor som låter sig manipuleras mer genomgående, för att få egenskaper som gör dem extra dugliga i imperiet: bli extremt stor och stark, eller blixtsnabb i avancerad huvudräkning, och liknande. Vår huvudperson Dinios Kol är en Engraver, någon som med djup noggrannhet kan minnas vad hen ser och hör, och återrapportera det felfritt när det behövs.

Den första scen som Signum Kol har att memorera under sitt första uppdrag som nyutexaminerad Engraver är en makaber död, ett misstänkt mord där minsta detalj kan visa sig vara viktig för utredningen. När han och hans överordnade, den smått excentriska Ana Dolabra, ganska snart reder ut hur det hemska mordet gick till, så kvarstår frågan varför, och vem som begick brottet. Och snart tillkommer ytterligare tio mord begångna på samma grymma vis. Samtidigt står hela samhället under hot från de enorma sjöodjur, Leviathan, som med jämna mellanrum attackerar imperiets kustområden, vilket är just där de befinner sig, och nu märks tecknen på ett kommande angrepp.

Robert Jackson Bennett är mycket bra på att berätta så att det som är annorlunda i världen vi läser om blir begripligt och spännande: ett samhälle genomsyrat av användandet av växter, med annorlunda hierarkier och seder. Men nog så viktigt är hur han också låter det ovanliga förankras i människorna vi möter, och ge en aning om hur livet påverkats för mannen som låtit sig växa stor och stark för att kunna strida, och också om pliktkänslan som fått honom och andra personer att göra liknande val. Boken The Tainted Cup målar upp en värld med lång historia, rikedomar och intriger, och människor som ibland är små inför stora skeenden men ändå kan göra skillnad för något bättre.

Ernst Billgren - nya minnen på Nationalmuseum

Med lysande färger och mosaiksmyckningar uppvärderade Ernst Billgren vår svenska natur med sina målningar på 1990-talet. Visst har vi haft skickliga naturskildrare som fångar varje fågelfjäder eller äppelblom, men Ernst Billgren plockade fram det som skimrar - rävens röda päls, gräsandens smaragdgröna spegel, den smäckra hjorten - och förhöjde det i sina tavlor. 

I utställningen Ernst Billgren - nya minnen på Nationalmuseum tar han (bland annat) ett nytt varv genom det uttrycket, fördjupat av tidigare års utflykter i andra motiv som i tavlorna Återuppväckt, del I-III. De visar fram ett myller av det mest fascinerande och vackra som naturen ger; gräsänder, bin, eklöv, trollsländor; så ymnigt att det inte kan låta bli att också dyka upp trinda druvklasar och stora drakhuvuden i mosaik.

Men hela utställningen är formad efter en ny estetik, med intrikat utmejslade ben på montrarna, piedestalerna och bänkarna (som ingen vågar sitta på fastän man nog får), därtill mosaikbårder och små söta målningar som extra utsmyckning. Får jag säga att det hela känns så osvenskt? Inte praktiskt eller återhållet vare sig på odalbondskt eller nybrutalistiskt vis, utan ett sinne för detaljer som i en faraos begravningsprakt. Och ändå Ernst Billgrens humor, för på piedestalerna står inte bara den fantastiskt vackra mosaikkrukan utan också en liggande vas med en draperad spätta ovanpå.

Än en gång tar jag mig kanske för stora friheter när jag tolkar de två tavlorna Grön [Röd] äkta natur till ett annat sorts skämt, den här gången med samtida mer anemiska naturmålerier som lovordas mer av kritiker ju mindre verklighetstrogna de är.

Men Ernst Billgrens allmänna uppvärdering av Sverige stannar inte vid naturen utan går vidare, först (enligt min blick) till självbilden, i form av de pampigt inramade verken Jämnmodet med ett mäktigt skepp inuti en kyrkas skepp, och dess pendang där skeppet nu drar kyrkan genom världsrymden. Färgvalet och ljusspelet understryker verkens sakrala fast ändå övernaturliga känsla.

Vidare går vi genom konsthistorien, där först Karl XII:s likfärd får ett fantastiskt lyft - kreativt, men inte bara skämtsamt, för allvaret i scenen finns kvar trots den ovanliga situationen, och kan få oss att tänka på betydelsen som originalverket har fått.

Så ger sig Ernst Billgren på kända och älskade motiv av Pieter Brueghel den äldre, inlett med förklaringen att vårt minne bara är minne en gång; nästa gång är det ett minne av ett minne... och så kallar han sina tavlor för Bruegel den äldre minns hösten och Bruegel den äldre minns vintern, och kommenterar dem dessutom med en dithängd kratta respektive spade, precis som Dick Bengtsson. Och minsann, bredvid montrarna där vi kan beskåda Ernst Billgrens minnen i form av konkreta ting, finns också en monter med insamlade minnen av/för Dick Bengtsson.

Vad är det så vi ser i tavlan Kaptenen lämnar skeppet? Det dramatiska landskapet påminner om arktiska expeditioner, men skeppet som lämnats är ett modellbygge, uppställt på en egen snöboll ovanpå en större snöhög. De stora motsättningarna i bilden kan stå för ett barns fantasi som kan göra storverk av det lilla. Fast en underlig sak är att där står en kort stege vid snöhögen, alldeles för kort för att räcka hela vägen upp till skeppet, och där finns heller inga spår fram till skeppet i den orörda snön. Spåren går bara mellan stegen och två snöklumpar på marken, och en tilltufsad punkt vid stegen. Varifrån och vart? Låt oss grubbla på det.

Länk till Nationalmuseums sida om Ernst Billgren

Eddington

Det är maj 2020, i början av Coronapandemin när man inte säkert visste hur viruset smittar och inte heller hade verksamma botemedel. Hur hårt skall man hålla på de påbjudna reglerna för att minimera smittspridning? I småstaden Eddington har det redan blivit ytterligare en källa till groll mellan sheriffen Joe Cross och borgmästaren Ted Garcia och deras respektive följare. Sheriff Cross tar litet lösare på tvånget att bära mask, speciellt som han ser hur borgmästaren och hans anhang tänjer på andra regler när det passar dem.

Vi förstår att irritationen mellan Cross och Garcia har funnits där i åratal. Sheriff Cross är den som filmen i första hand följer, så att man förstår hans bevekelsegrunder, men också ser när han själv tummar på rättvisan. 

Pandemin får flera saker att sjuda och bubbla upp till större konfrontationer. Sheriff Cross fru och svärmor sitter isolerade i hemmet och dras till svåra konspirationsteorier av olika slag. Så sprider sig nyheten om mordet på George Floyd, och stadens skara av ungdomar samlas i en pytteliten Black Lives Matter-demonstration, och för att slå sönder ett skyltfönster och stjäla från affären, förstås. 

Händelser från den stora världen - masktvång, gatuprotester, mobiltelefonfilmer - avspeglas i den lilla staden Eddington där förhållandena är annorlunda. Det som var mass-rörelser måste hanteras en och en av personerna i staden, och tolkas efter deras egna erfarenheter och (mer eller mindre hemliga) förhoppningar. Proportionerna och reaktionerna förvrängs så till den grad att det blir komiskt. Samtidigt känns det som att saker är på väg att gå överstyr och sluta illa. Från olika håll och på olika vägar söker sårade personer få upprättelse mot dem de börjat hata. När hatet fått fäste fördubblas de brutala efterverkningarna i varje steg och far utanför kontroll för de inblandade. Våldsdorgien i filmens sista del är ofrånkomlig och så over the top att tragedin slår över i komedi av episka proportioner. 

Och ändå, innan det är filmen Eddington en bra ögonblicksbild av stämningarna för fem år sedan, så nära i tiden men ändå så annorlunda och värda att komma ihåg när världen vrider sig mot nya katastrofer. I filmen finns också några scener att minnas för sin egen skull: sheriffhatten på väg att blåsa av under grälet mellan Cross och Garcia, och framför allt de nästan lyriska litaniorna från uteliggaren Lodge, som får en att önska att man fått veta mer om hans liv.

Accelerando av Charles Stross

Det är jobbigt att läsa när varje mening är en infodump. Accelerando börjar några år in i framtiden från 2005 när den skrevs, men det är lika futilt att försöka jämföra den framtiden med vad vi har idag, som att pussla ihop detaljerna i senare kapitel som har rusat längre in i framtiden. Infodumparna är komprimerade sammanfattningar av antingen avancerad teknik, listiga affärstricks, ännu listigare cyberhackande, politiska konspirationer på landsnivå, komplex bakgrundshistoria, eller allt på samma gång.

Boken börjar hos Manfred Macx, en superentreprenör som har och ger vidare sex fantastiska idéer före frukost, inte säljer, utan skänker bort dem till andra som blir rika på vad de gör för deras business och i tacksamhet hjälper Manfred att leva ett jetsetliv utan att någonsin behöva befatta sig med en endaste cent.

Med så ymnigt cyberhackande tänker man att det kan vara farligt att koppla upp sin hjärna, men snart sker också det, kanske efter varningen då Manfreds cyberglasögon blev snodda och skapade så stor förvirring att han inte ens kom ihåg sitt eget namn. Handlingen glider över till Manfreds dotter Amber, och vidare in i en framtid där man knoppar av cybersimuleringar eller regelrätta kloner av sig själv av olika anledningar. Då och då varvar boken in ett fågelperspektiv på tillståndet på jorden, men de styckena bringar inte större klarhet i hur människor faktiskt lever. Är alla lika uppkopplade och involverade i andra blixtsnabba intriger med överlägsna intelligenser? Eller finns det de som håller fast vid att bruka jorden och äta klimatneutralt? Är framtiden ojämnt fördelad eller inte ens ett val längre?

Charles Stross strösslar med bleeding edge-termer som computronium, Matrioshka brain och utility fog, och kastar in dem som paintballsammunition i ett padelparti mellan ett halvdussin klonade och återanvända huvudpersoner. Om en science fiction-bok har tillräckligt spännande idéer och historia kan det ibland vara förlåtet att karaktärsutvecklingen är obefintlig. Men här är persongalleriet så uppenbart till för handlingen, med några få personer som klonas, laddas upp och ned på olika håll, återuppväcks från den förmodade döden och hämtas in när de "behövs". Handlingen i fråga är så plottrig att den går att se som ovidkommande. Till och med när mänskligheten stöter på utomjordiska intelligenser verkar det mest handla om affärsuppgörelser och intriger som avvärjs med slugt handviftande. Vilken besvikelse.

Fler böcker av Charles Stross:
Singularity Sky
Saturn's Children

Neptune's Brood

Den Girige med Kulleteatern

Skådespelare i små resande teatersällskap måste ofta spela flera roller för att täcka hela rollistan. Börjeteatern, som snart skall spela Molières Den Girige för publiken, har redan reducerat och trixat för att allt skall hänga ihop. Men strax innan ridån går upp måste de kasta sig in i ännu mer frenetiskt pusslande med rollbesättningar på grund av några avhopp i sista minuten. Annat som meddelas i sista minuten fast inte når fram till alla i ensemblen gäller den trasiga bänken på scenen, och det ödesdigra rekvisitavattnet som man INTE skall okynnesdricka av!

Föreställningen börjar! De två unga syskonen Elise och Cléante är förälskade på var sitt håll, men i Molières 1600-tal är det mycket som skall klaffa för att äktenskap skall komma till stånd, inte minst när man har en så snål far som Harpagon. Visst har han pengar men han vaktar över dem som en hök, och vill gärna öka förmögenheten genom giftermål - sitt eget och barnens. 

Handlingen i Molières pjäs fortskrider, varvat med virrvarret bakom scenen. Det var förut någorlunda säkert vilka i ensemblen som skulle spela kärleksparen, och därtill de många betjänterna i huset, men med reducerat manskap måste roller bytas mellan skådespelarna under pjäsens gång, ibland mitt under scenen, under blixtsnabbt bytande av lockiga peruker och distinkta dialekter.

De fyra skickliga skådespelarna i Kulleteatern, som spelar Börjeteatern som spelar Den Girige, är ytterst väl samspelade inte bara i de många jätteroliga scenerna, utan även i ögonblicken när allvaret lyser igenom. På alla plan och meta-plan hanterar de komiken: den som är inskriven i pjäsen, den som uppstår av de många kompromisserna på scenen, den som Börjeteaterns skådespelare känner av när något går riktigt snett. Och ändå hinner vi uppleva äkta känslor av andra slag: den stackars unga Mariannes motvilja och rädsla när den gamla Harpagon friar till henne, så innerligt spelat av Egon Ebbersten; de många fysiska plågor som stackars Zarah (Karolina Willebrand Vinnberg) utsätts för, Linda Kulles nyanserade minspel i alla roller hennes Camilla spelar, och så Börje själv (Jan Ärfström), som mystiskt nog bara har en enda roll i pjäsen.

 Foto: Pedja Simicevic

Parallellen mellan Börjeteaterns minimala budget och Harpagons snålhet är fyndig, och resultatet i form av de många kompromisserna och improvisationerna på scenen är snillrikt och fantastiskt roligt!

Länk till Kulleteaterns sida om Den Girige

Murderbot

Tiotusentals läsare av Martha Wells bokserie har en vän och ett alter ego i Murderbot, och en filmatisering kommer inte att matcha allas förväntningar. Låt oss därför närma oss TV-serien Murderbot med välvilja och glädje över att en underhållande science fiction-serie filmatiserats med ett dragplåster som Alexander Skarsgård i huvudrollen. För någon som längtat efter att få se en androgyn SecUnit med hårt undertryckta känslor är nog de två första avsnitten en tröskel att ta sig över, när Murderbots minspel tydligt visar hens ovilja att interagera med de känslosamma människor som anlitat hen. Just detta hade varit mycket svårt att bara låta den inre dialogen berätta, men jag hade ändå önskat att serien försökt dra sig mer åt det hållet.

Dock vänjer sig både Murderbot och vi tittare vid de nya förhållandena, ett bevakningsuppdrag för en grupp människor som envisas med att vara vänskapliga och se mänsklighet även hos Murderbot hur mycket hen gärna skulle slippa det. Om historiens fokus var forskargruppen från Preservation Alliance, skulle deras interna förhållanden och mjuka samarbetsstil vara underhållande och engagerande i sig, för att inte tala om vad de skulle kunna hitta i sitt utforskande av planeten de landat på. Men nu ser vi dem genom Murderbots ögon - irrationella, klantiga, dåliga i strid, lätta att skada och svåra att laga - och kan gemensamt sucka över hur ofta de rusar in och förvärrar krångliga situationer de själva försatt sig i. För det verkar finnas långt fler livsfarliga hot än kartorna anger, både från lokala monster och från andra människor och SecUnits.

Murderbot är effektiv i strid, men möter SecUnits av senare och starkare modeller vilka dessutom är ute efter att ta kontroll över hens programmering. Detta är speciellt känsligt för Murderbot då hen lyckats hacka sin Governor module och alltså skaffat sig fri vilja. Ett roligt Easter Egg är en gång när Murderbots kontroll glappar: vi ser interfacet slå om till svenska och visa menyvalen Språk, Prestande och Pålitlighet, och Murderbot själv säger "havregröt" och "burk" med ett närmast norskt uttal, så förvirrad är hen.

Med den fria viljan vill hen allra helst se på den fantastiska TV-serien The Rise And Fall Of Sanctuary Moon. För Murderbot är den höjden av kvalitet, och hen uppskattar inte när någon säger emot. Men framför allt är det genom att se Sanctuary Moon som hen lär sig om mänskliga känslor, och flera gånger kommer repliker och reaktioner från favoritavsnitten att vara till nytta i riktigt svåra situationer.

Tillsammans med Murderbot blir vi tittare allt mer förtroliga med de slarviga men vänliga forskarna i gruppen, inte minst Dr. Mensah som har en lugn, förtroendeskapande auktoritet, den mer skeptiske Gurathin och Ratthi med mer vilja än förmåga när det kommer till fight. Den hänsynslösa cynismen hos det stora företaget Corporation Rim introducerar serien med svart humor, men efter hand får vi veta just hur rovgiriga såväl de som deras motståndare är, och hur lätt det är att välvilliga grupper som Preservation Alliance och andra nybyggare hamnar i kläm mellan dem. Säkert får vi se mer av det i andra säsongen av Murderbot, men också ännu mer humor, bitsk inre monolog och strömmande av kvalitetsserier som The Rise And Fall Of Sanctuary Moon.

The Practice, the Horizon, and the Chain av Sofia Samatar

I Sofia Samatars novella The Practice, the Horizon, and the Chain finns några intressanta blickar på det stränga klassamhälle som huvudpersonerna lever i. Tyvärr är det först i andra halvan av boken som vi får veta mer om hur det är uppbyggt och varför. Innan dess är det så mycket som är oklart att det verkar ologiskt och svårt att ta till sig. Visst kan man tänka sig att det är just så obegripligt som systemet är för människorna som hålls för slavarbete i the Hold, men förutom pojken som hämtas därifrån möter vi också en kvinna som lever det privilegerade livet på de övre däcken, och inte heller ur hennes tanke kan man helt vaska fram hur människor kan förvisas eller lyftas upp mellan samhällsskikten. Det irriterar också litet att några av huvudpersonerna kallas the boy, the woman (ibland samtalar the humble woman med the jaded woman) och the Prophet, medan andra har tydliga namn som Gil och Marjorie.

Det är i miljöskildringarna och stämningarna som Sofia Samatars berättarröst fungerar som bäst. Det inbegriper också stunden mot slutet av boken när kvinnan vi följt på djupet inser hur hon levt sitt goda liv på nåder och hur lätt det är för hennes kollegor att sparka ned henne till botten. I novellan finns också kreativa tankar om lekarna som man uppfinner i de begränsade utrymmena, och hur begrepp som horisont och hav blivit något mytiskt på generationsskeppen där ingen längre lever som har sett det i verkligheten. Det här korta formatet gav Sofia Samatar möjligheten att slarva litet med handlingen och skynda fram ett slut, som hade kunnat stramas upp och bli bättre i ett annat format.

Ulla Wiggen - Passage på Västerås Konstmuseum

I samlingsutställningar, eller som instick i andra retrospektiv, har Ulla Wiggens tavlor dykt upp. Nu får hon äntligen sin första egna utställning i Sverige på Västerås Konstmuseum. Informationstavlor och en filmad intervju med Ulla Wiggen ger bakgrund till motiven hon valt under olika perioder av sitt liv. 

Jag känner igen fascinationen för skönheten i kretskort, i de små komponenterna och hur de är pusslade samman symmetriskt för att utföra sina uppgifter på så optimal plats som möjligt. Ulla Wiggens blivande make Knut Wiggen ledde Fylkingen, där man experimenterade och spelade elektronisk musik, och de instrumenten samt fotografier ur datortidningar blev inspiration till verken. Men när man läser tavlornas titlar har de korrekta benämningarna ändå en biologisk aspekt - Minnescentrum, Pulsgivare, Översättare.

Det blir en överraskning för mig att höra att de avbildade kretskorten inte är direkt tagna från sina verksamhetsområden; Ulla Wiggen flyttade om komponenterna för att kompositionerna skulle bli estetiskt tilltalande.

Det tillvägagångssättet kan vi också se i en annan svit av tavlor från 2010-talet, där tavlorna uppenbart avbildar inre organ i genomskärning - hjärnvindlingar, hjärtan, ganglier - men inte anatomiskt korrekt, utan sammanställda med matchande bakgrunder eller inpassade för att närma sig en harmonisk cirkels form. 

I den perfekta cirkelns form har Ulla Wiggen hamnat nu på senare år, i sina runda avbildningar av irisar. I intervjun säger hon bland annat att hon anser att alla målningar av alla är någon sorts självporträtt. I sitt eget fall berättar hon att hon alltid velat måla det hon ser, vare sig det gäller kretskorten eller ansikten hon övergick senare. Som uppväxt under 1970- och 80-talen måste jag delvis anstränga mig för att inte sortera in de mjuka, ljusa färgerna på speciellt porträttbilderna som ytterligare några av de mallade pedagogiska bilder som sågs i undervisningsmaterial och annan barn- och ungdomslitteratur, men alla andra av Ulla Wiggens epoker är desto mer intressanta i mina ögon. Hon berättar i filmen att hon kan stå hela dagen och blandar till en färg till något litet hörn, för form är lätt men färg är svårt. 

I den filmade intervjun säger Ulla Wiggen att hon äntligen känner att hon har landat med sin konst, och känner sig accepterad som konstnär. Detta efter ett långt liv där hon har velat känna sig hemma och välkommen, efter att modern efter födseln av Ulla Wiggens äldre tvillingsyster ropat Jag vill inte ha fler barn!; efter att Ulla Wiggen kände att hon landat på jorden då hon fick en egen dotter och inlemmades i samhället med dagis och andra aktiviteter; men sedan förlorade dottern och kände att hon förlorade sin hemortsrätt till livet. Det är fint att höra henne säga hur filmen Gravity beskriver hur hon själv äntligen känner att hon har landat.

Länk till Västerås Konstmuseums sida om Ulla Wiggen - Passage