Satantango av László Krasznahorkai

I fjärran hörs klangen av kyrkklockor, men det finns ju inga kyrkklockor i byn, inte på många mils omkrets? Så börjar dagen, eller kanske är det inte en dag och inte ens början, när många omvälvande saker händer men liksom mals ned och försvinner i det triviala och ynkliga. För nästan alla extraordinära händelser visar sig ha banala bakgrunder: En summa pengar som några sammansvurna vill använda till att sticka från byn. Två män som siktats vandra in mot byn, men de var ju rapporterade som döda?

Illa konstruerade, nedgångna, smutsiga är alla byggnader i den namnlösa byn, och ofta dränkta i regn som gör den slitna omgivningen till lervälling. De få invånarna är fast i en evig dans av rivalitet, otrohet, superi, gräl och slagsmål. Men så kommer ett löfte om något nytt och spännande, som alla hakar på, och uppbrottet från byn blir verkligen av! Men precis som allt annat är det som utlovas så futtigt, och uppdraget så tröstlöst, att en utomstående betraktare förundrar sig än mer över bybornas blindhet. Hur kan de tro att något bättre skall kunna formas av de ynkliga medel de har? Det är nästan så att man kan se bybornas förvirrade hopp som en variant av barnets önskningar att sagan skall bli verklig mitt i det vardagliga. Men det verkliga barnet i boken, den undanskuffade Estike, får ännu värre resultat när hon försöker tro på och genomföra sina drömmar.

László Krasznahorkai växte upp under kommunistdiktaturen i Ungern och hans bok Satantango, skriven 1985, är som en förvriden saga om ett folk som gång på gång försöker tro på utsagorna ovanifrån om hur allt skall bli bättre, medan de snubblar vidare i dyn. I ett kapitel får vi till och med se hur tröstlöst och simpelt arbetet är för tjänstemännen som övervakar vad våra sjaviga bybor håller på med. Satantango är en deprimerande, intrikat och välformulerad dans.